Vi fann en tjädertupp och en älgko

Mona Eriksson hängde med på jaktrundan. Här pausar vi med en chokladbit – vilket Hagel gärna är med och delar på.

Mona Eriksson hängde med på jaktrundan. Här pausar vi med en chokladbit – vilken Hagel gärna är med och delar på.

Häromdagen åkte jag till nya jaktmarker för att testa lyckan. Via Holmen skog köpte jag ett dagkort i Älgnäs, Tjärnliden. Där bor min kompis Mona och hon hade rapporter om olika tjäderfynd. Skulle bli intressant.

Jag släppte Hagel och vi började gå. Vi kollade av olika intressanta myrar och berg på ena sidan om en väg, och sedan gick vi över på andra sidan. Och där i myrmarken såg vi, på långt håll, hur en tjädertupp ljudlöst flaxade förbi. Hagel märkte ingenting. Han höll just på att undersöka en hög med harbajs väldigt noga. Typiskt.

Vi knatade vidare. Lite senare hörde vi en fågel dra iväg, men såg inget.

Vi fyndade i alla fall den här.

Vi fyndade i alla fall den här.

Så kom vi till en röjd skoterled. Där stod en älgko, säkert en av alla dem som bidragit med sina avtryck i skogen och som hållit Hagel på gott humör. Jag fotade kon ett tag innan jag kom på att jag skulle försöka locka. Men först ville jag tömma bössan och ställa undan den. Och platsa Hagel så jag visste var han fanns. När jag pysslat klart med det var kon borta! Jag lockade ändå, men det var stark motvind och jag hade svårt att tro att hon skulle höra mig. Synd. Det hade känts bättre om jag såg henne och direkt fick respons på om lockljudet fungerade eller inte.

Nåväl, efter det hade flera timmar passerat i ilfart och det var dags att åka hem igen. Kul att få testa nya marker och umgås med Mona. Nästa gång kanske det blir fågel också. Eller nästa. Eller nästa. Vad tror ni jag kan göra för att öka chanserna?

Efteråt fick Hagel busa med stövaren Norma. De är så lika varandra, lika unga och fjantiga båda två.

Efteråt fick Hagel busa med stövaren Norma. De är så lika varandra, lika unga och fjantiga båda två.

Började med bitterhet – avslutade med fart

Therese och Saila Suorsa resonerar om vad GPS:en visar.

Therese och Saila Suorsa resonerar om vad GPS:en visar.

Andra kursdagen: Första sökpasset med Hagel på söndagsmorgonen började uselt. Han gick knappt ut något, intresserade sig för pinnar och annat tjafs. Jag blev sur, otroligt sur. Tänkte koppla honom och gå hem.

Vi testade vägjakt då orrar ofta sitter i dikena. Här är det Therese och Della som kör.

Vi testade vägjakt då orrar ofta sitter i dikena. Här är det Therese och Della som kör.

Men vi tragglade på. Tog en fikapaus vid bilarna och körde igång andra passet. Nu var det mer vind, motvind. Det gjorde att han fick mer fart och jag blev genast lite gladare. Men ännu ingen fågel i sikte, fastän vi gick på de rätta platserna. Däremot såg vi en huggorm

Usch, inte mitt favoritdjur precis.

Usch, inte mitt favoritdjur precis.

Ockeli fixade fågel åt oss.

Ockeli fixade fågel åt oss.

Och han är fenomenal på att se lidande ut när man äter sin korvmacka.

Och han är fenomenal på att se lidande ut när man äter sin korvmacka.

Efter att vi åter var vid bilarna sa kursledaren Saila Suorsa att hon skulle ta ut sin erfarna, strävhåriga vorsteh Ockeli. Han kanske kunde finna fågel åt oss så unghundarna fick chansen att lukta på rätt vilt.

Och kan ni tänka er – det gjorde han! Hurra! Han stod på några legor, kom närmare. Det blev buskage i vägen för min del. Pang, pang lät det. Sen en massa visslande och efter en stund kom Saila mot oss med en sprattlande ung orrhöna i famnen.

– Vet ni hur man gör när man avlivar fåglar som inte är helt döda? frågade hon.

Nja, vi hade väl sett och hört om diverse karateslag i nacken på fåglarna.

– Ni gör bara så här, sa Saila.

Hon tryckte in fågelns huvud mot dens eget bröst, sedan pressade hon ned den i mossan.

– Då kvävs den snabbt. Det är ett enkelt och inte så våldsamt sätt att avsluta det hela, säger hon.

Saila visade hur hon kväver orren.

Saila visade hur hon kväver orren.

Under hela tiden vibrerade Hagel. Han var som förstenad. Nog visste han att det där var själva GREJEN med att vara i skogen! Jisses!

Han och Della fick lukta och smaka lite på fågeln, för att få testa det här med varm fågel.

Sedan fick jag släppa Hagel på ett sök som handlade om att utreda alla spännande dofter. Gissa om han gick fint nu? Gissa om han fått en nytändning? Vi fortsatte en bit bort också och sökte på ny mark. Mycket bättre sökarbete. Så skönt. Ett bra slut på en lång helg.

Efter det gjorde vi en brasa och värmde chili con carne på muurika. Sedan lutade vi oss tillbaka på backen och slöt ögonen. Snart snarkade vi ikapp. Faktiskt. Jag snarkade så jag väckte mig själv och generat undrade om de andra hade hört. Det hade de. Men de hade gjort detsamma!

Ett tag senare var det dags att återvända till Moskosels camping, städa ur stugan och ta farväl. En mycket intressant helg som kommer att ta sin tid att summera helt och hållet!

Vår stuga på campingen. Therese och Saila surrar om hundar – förstås.

Vår stuga på campingen. Therese och Saila surrar om hundar – förstås.

En mysig gammal camping.

En mysig gammal camping.

På campingen fanns en telefonkiosk. Minns ni dem?

På campingen fanns en telefonkiosk. Minns ni dem?

Hejdå Moskosel. Vi ses igen!

Hejdå Moskosel. Vi ses igen!

Två tjädrar — och ståndskall på älg

Först rundade vi den här myren. Vad tror ni, är det ett bra skogsfågelställe?

Först rundade vi den här myren. Vad tror ni, är det ett bra skogsfågelställe?

Jag och Hagel har testat ett nytt område. Vi fann två tjädrar och en älg.

På kartan såg området lovande ut. En rejäl myr, en tjärn med mer myrmark runt om och så ett berg. Jag började i motvind med att runda myren. Vi fann älgstigar, älgbajs och älglegor. Jag suckade. Snacka om att prägla hunden på fel vilt. Hur sjutton ska Hagel fatta att det är fågel vi ska söka när det formligen kryllar av älg istället?

Det kryllar av älgbajs ...

Det kryllar av älgbajs …

... och älglegor.

… och älglegor.

Jag försöker lära mig läsa honom. När han ränner iväg i snabb fart med näsan i backen utgår jag ifrån att det är älg och hojtar åt honom att vi tar en annan väg. När han vindar i luften, eller snurrar lite mer runt, runt med nosen i backen kan det vara fågel.

När vi kom till tjärnen hade han sökt i 45 minuter. Han var inte särskilt trött, men jag bestämde att det var dags att vila ändå. Vi ska inte gå så långa pass att han blir alldeles färdig så här i början. Det blev vatten, saft, korvmackor och en stunds dåsande i solen. Fantastiskt skönt! Totalt tyst. Bara jag och vovven. En vanlig onsdag! Väl värt att spara semesterdagar till den här perioden!

Här pausade vi.

Här pausade vi.

Visst är korvmackor bland det bästa som finns?

Visst är korvmackor bland det bästa som finns?

Hagel passade på att vila, efter att ha fått en egen korvmacka.

Hagel passade på att vila, efter att ha fått en egen korvmacka.

Sedan sökte vi vidare. När vi minst anade det så flög en enorm tjädertupp från ett träd och bort mot den plats där vi tidigare rastat! Inte hann jag skjuta heller! Och den satt redan en bra bit upp i trädet så det var knappt Hagel märkte något, fastän jag upplevde det som att hela himlen mörknande när den mäktiga fågeln drog iväg. Jag kände hur jägarhornen i mig växte. Den där tuppen skulle jag ha!

Nu kom min orutin fram. Jag ställde mig frågor. Vad är smartast att göra? Följa efter tjädern och hoppas att han landat inte så långt bort? Eller fortsätta söka i området – för där man finner en finns det oftast fler, eller? Jag bestämde mig för att följa efter. Eller ta en liten sväng först så vi kom rätt i vind och hoppas på det bästa. Berätta gärna om era erfarenheter och vad ni skulle ha gjort.

Men nej, inget fynd. Jag rundade tjärnen igen för säkerhets skull, men ingen tjäderjä-el!

Så vi fortsatte enligt ursprungsplanen. Efter en stund började Hagel rassla runt snåren efter något intressant. Älg eller fågel? Jag hade just funderat på att dra fram bössan då något stort flaxade iväg bakom en sorts djungel. Långt ifrån något skottläge. Synd. Men Hagel såg den och följde efter en bit så jag fick träna på stanna-kommandot – som funkade. Alltid något!

Frågorna kom igen. Försöka söka rätt på fågeln som drog iväg? Eller söka vidare i området? Jag bedömde att det som dragit iväg inte var en tjädertupp utan möjligen en tjäderhona. Vilket kunde innebära att det fanns en tjäderkull i närheten. Om vi hade fenomenal tur. Vilket vi inte hade. Hur hade ni resonerat i det här läget?

Vi knatade uppför ett berg. När Hagel hunnit till toppen, och försvunnit utom synhåll, hördes ett imponerande ståndskall.” Jäklar i helskotta nu drar han iväg efter en älg och lär sig en massa dumheter”, hann jag tänka och skyndade mig upp. Jag vrålade ”Hagel hiiiit” allt vad jag kunde. Och se på rackarn, han kom tillbaka! Jag berömde jättemycket. Sedan tittade jag ner mot den plats där Hagel skällt. Där stod älgen kvar! En fjoling bedömde jag. Han såg ut som om han tänkte ”Har du fått fatt på den där hunden nu?”. Sedan älgade han iväg med sina gråa ben.

Vilken grej! Och vilket ståndskall Hagel hade! Vilken talang! Det fick mig att börja fundera. Visst finns det vorstehägare som testat att kombinera, så att hunden söker både fågel och ställer älg? Men hur sjutton gör man då? Hur får man hunden att fatta vad man tänkt söka just idag? Så man har rätt bössa med sig? Nu har jag inte tänkt försöka mig på det just idag, men nog vore det intressant liksom?

Ingen skogsfågel — men en bulle på en sten

Hagel söker, och söker.

Hagel söker, och söker.

När det gäller skogsfågeljakten har vi hittills inte fyndat annat än nervösa duvor som flaxat iväg i god tid. Det skulle verkligen vara roligt att få finna en ”riktig” fågel nu, och låta Hagel få visa upp allt han lärt sig.

Gänget som stack iväg på skogsfågeljakt.

Gänget som stack iväg på skogsfågeljakt.

I måndags stack jag, Hagel och sonen ut en sväng. Jag ville kolla av en ny skogsmark som övergick till ett kalhygge. Vi hade perfekt motvind. Och Hagel sprang fina rundor och sökte så tappert, men förgäves. Ibland tycker jag nästan att det är bra att han är så oerfaren, så han inte blir så deppad för att han inte lyckas, om ni förstår vad jag menar. En erfaren hund som vet vad som förväntas av den måste tycka det är väldigt jobbigt att inte finna fågel.

I början på september ska jag, Hagel och vännen Therese med vorstehtiken Della på en skogsjaktkurs i Moskosel. Jag hoppas verkligen att det är mer fågel där.

Femåringen Leo såg ut att trivas.

Femåringen Leo såg ut att trivas.

Nåja, det blev en trevlig dag ändå. Jag är imponerad över femåringens vilja att knata fram över kalhygget. Han är så sugen att få se en pippi bli skjuten. För sen ska han leka med den, säger han.  Han vill ”prata” med deras näbbar och ”springa” med deras fötter såsom han gjort med trutarna och måsarna som varit apporteringsvilt.

Vi avrundade på en stor sten med bulle, godisnappar och vatten. Sedan med ett svalkande dopp för Hagels del. Så jag tror han var rätt nöjd ändå.

Men bristen på fågel har fått mig att fundera. Kanske man skulle försöka ”plantera in”? Helst orre och tjäder förstås, men det får man väl inte? Men rapphöna och fasan … är det ett alternativ? Hur krångligt är sådant? Krävs det typ femtiotre tillstånd från diverse myndigheter eller?

Vatten till Hagel.

Vatten till Hagel.

Tröttsamt i värmen!

Tröttsamt i värmen!

Bulle till Leo.

Bulle till Leo.

Och bad på slutet.

Och bad på slutet.