Kursen var intressant – men inte riktigt vad jag tänkt

 

Irene Nilsson, Hagels uppfödare, och jag håller koll på vad som händer under kursen. Foto: Sangita Nilsson

Irene Nilsson, Hagels uppfödare, och jag håller koll på vad som händer under kursen. Foto: Sangita Nilsson

För några dagar sedan kom jag hem från uppflogskursen på Långtora. Det har varit många intryck att smälta. Jag hade laddat så enormt för den här kursen – och så blev det inte så bra.

Jag går ju själv en instruktörsutbildning just nu, och efter uppflogskursen inser jag ännu mer att det gäller det att vara tydlig.

Man ska som kursarrangör ha rikligt med information på sin hemsida om vad kursen innehåller. Om man inte har det, som i det här fallet, ska man svara ärligt när någon (jag) mejlar för att fråga vad den innehåller. Jag förklarade att jag ville ha mycket fågelkontakter och att jaktpolletten behövde ”trilla ned” – var det rätt kurs för mig då?

Svaret jag fick var ja, det skulle vara mycket kontakt med fågel, dessutom var alla kurser individuellt utformade utifrån de behov av träning som var och en hade. Lät ju bra.

Så här ser det ut på Långtora. Vi bodde i huset till höger.

Så här ser det ut på Långtora. Vi bodde i huset till höger.

Kursledaren Amir visade ofta på våra hundar. Något jag inte är helt okej med. Visst finns det en poäng med att visa handgripligen hur man ska tillrättavisa en hund. Men det är lätt att sätta sig i respekt hos en främmande hund – och det är inte alltid som det ger mer än det tar i sådana här fall.

Kursledaren Amir visade ofta på våra hundar. Visst finns det en poäng med att visa handgripligen hur man ska tillrättavisa, eller för all del berömma, en hund. Men det är lätt att sätta sig i respekt hos en främmande hund.

Här är delar av mitt kursgäng.

Här är delar av mitt kursgäng.

På lördagen började vi med fågelhunddressyr. Helt okej. Klart kursledaren vill veta var vi ligger. Efter lunch kom det fram några duvor, som hundarna skulle låta bli att springa efter. Sedan tränade vi sökteknik på fält – hur vi skulle lägga upp skicken. Ännu handlade det inte om sådan kontakt med fågel som jag var ute efter – att få söka och tändas av att hitta – gärna rätt ofta.

Här ska hundarna låta bli att rusa efter duvorna som kommer då och då från höger sida i bild. Hagel ligger ned längst till vänster. Han ligger fastän jag lämnade honom sittande. Detta eftersom det blev ganska ”gormigt” från andra deltagare och kursledaren vilket han tyckte var jobbigt.

Här ska hundarna låta bli att rusa efter duvorna som kommer då och då från höger sida i bild. Hagel ligger ned längst till vänster. Han ligger fastän jag lämnade honom sittande. Detta eftersom det blev ganska ”gormigt” från andra deltagare och kursledaren vilket han tyckte var jobbigt.

Här fladdrar en duva iväg. Hagel ligger och tycker stämningen är lite pressad.

Här fladdrar en duva iväg. Hagel ligger och tycker stämningen är lite pressad.

Så jag och några deltagare till stack ut på egen hand strax före middagen. Vi sökte på några ”öar” av träd och vegetation ute på fälten. Jag och Hagel lyckades finna ett par fasaner som sprang iväg och lättade långt bort. Jag berömde och visade hur impad jag var över att han fyndat, även om det inte går att stå enligt ”fågelhundsregelboken” på de här springbenägna fåglarna.

På söndag tänkte jag att nu måste det vara dags. Med en annan instruktör åkte vi på förmiddagen ut till ett jättefält och tränade på söktaktik igen. Tomt på fågel för alla.

Ny dag och ny kursledare, Sören, som också han visade på andras hundar hur vi skulle göra.

Ny dag och ny kursledare, Sören, bekantar sig med en strävhårg vorsteh.

Vi fick träna söktaktik på ett stort fält.

Vi fick träna söktaktik på ett stort fält.

Vi fick se ett estetiskt vackert ekipage i form av Marie och hennes pointer och imponeras av deras snabba och effektiva sökarbete.

Vi fick se ett estetiskt vackert ekipage i form av Marie och hennes pointer och imponeras av deras snabba och effektiva sökarbete.

Sedan kom vi tillbaka. Timmen före lunch ägnades åt inlärning av tvångsapportering. Då började jag bli rätt grinig. Med de föreställningar jag hade om kursen stämde inte det här. Jag hade sett fram emot mer jaktliga upplevelser liksom.

Efter lunch blev det så äntligen fågelkontakter. Först på så kallade sprättburar. Man stoppar ned en duva i en bur med en sorts spänd hängmatta under duvan. Hunden känner vittringen, går mot doften och står (fast för Hagel var även detta beteende ganska ovant). Efter en stund säger man ”ja” och hunden får rusa fram för att resa fågeln. Instruktören trycker då på en knapp som kastar upp duvan med hängmattan, duvan flaxar runt och drar sen hem till hägnet.

Vi tränar på sprättburar. En hund står, andra tränar på så kallad sekundering – att stå på intrycket av den första hunden så man inte sabbar chansen på fågel.

Vi tränar på sprättburar. En hund står, andra tränar på så kallad sekundering – att stå på intrycket av den första hunden så man inte sabbar chansen på fågel.

Hagel får extra träning på ståndet genom att Marie håller en duva som får flaxa iväg när Hagel ”stöter upp den”. Foto: Sangita Nilsson.

Hagel får extra träning på ståndet genom att Marie håller en duva som får flaxa iväg när Hagel ”stöter upp den”. Foto: Sangita Nilsson.

Under lunchen hade jag pratat med instruktören och frågat om det verkligen skulle bli fågelkontakter nu, och tydliggjort att jag ville ha mååånga kontakter. Kändes jobbigt att behöva vara besvärlig, men jag kände att klockan, och pengarna, tickade utan att jag fick ut det jag ville ha.

Jag och Hagel fick nu rätt många försök på sprättburen. Det var bra och välbehövligt. Efter det fick vi gå ut och söka två och två på fälten intill. Det blev ungefär som kvällen innan, vi lyckades hitta ett par fasaner som sprang iväg och lyfte. Inga klockrena stånd, men bättre än inget och jag visade tydligt hur kul det var när Hagel fyndade dessa fåglar.

Visst är de vackra fasanerna?

Visst är de vackra fasanerna?

Det fanns flera stora hägn med fasaner. Här är ett av dem.

Det fanns flera stora hägn med fasaner. Här är ett av dem.

Sedan var kursen slut. Det var dags att åka de 73 milen hemåt. Konfunderad.

Jag säger inte att kursen som sådan var dålig. Den innehöll mycket matnyttigt kring dressyr, kontroll, söktaktik och apportering – om det var det man var ute efter. Men den innehöll för lite fågelkontakter – om det var det man var ute efter – som jag.

Så det främsta jag tar till mig handlar om min framtida karriär som hundinstruktör. Det gäller att vara tydlig. Att beskriva en detaljerad kursplan om vad deltagarna kan förvänta sig. Och gärna skriva vad de inte kan förvänta sig. Då slipper man besvikna kursdeltagare.

När det gäller Hagel och hans utveckling har vi sannolikt ändå kommit en bit på väg. Den stora lampan har inte tänts än, men en liten. Det är mer än innan vi åkte. Men än kommer jag inte att anmäla oss till något jaktprov i öppen klass.