Äntligen spårpremiär!

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Hemkommen från Långtorahelgen märkte jag att snön smält undan rätt bra här hemma de sista dagarna. Så nu blev det att tina upp en fågel och en älgklöv. Fågeln till vorstehn Hagel och klöven till portugisiska vattenhunden Trassel.

Sedan la jag ut två korta, inspirerande spår i medvind på en lägda. Eftersom jag misstänker att lägda är ett sorts norrländskt ord översätter jag det också till åker, fält eller brukad mark typ. =)

Hagel fick gå sitt spår först eftersom fågelspåren inte ska ligga så länge. Det har sin grund i att om jag får ett halvtaskigt skott på fågeln och den lyckas springa iväg så ska hunden spåra upp den och hämta den direkt.

Han spårade i samma tempo som förra säsongen, det är riktigt bra drag i linan. Sedan hittade han fågel och blev så glad, så glad att äntligen ha fått fynda och fått bära!

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Efter det var det Trassels tur. Han tycker om att spåra. Han blir glad när han hittar klöven, men ändå inte sådär superglad. Det tror jag beror på att hans första viltspår ledde ju rakt på en riktig älg, det kan du läsa mer om här. Så bara en klöv är nog lite fjuttigt tycker han =)

Men båda pojkarna var goa och glada efter övningen. Jag med!

Jaha – då har jag fått lite tugg då

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Häromdagen tränade jag spår med en granne i byn. Då fick Hagel för första gången träffa på mås – som gick alldeles utmärkt att tugga på enligt honom.

Jag tog med mig både Hagel och Trassel. Min granne, som egentligen bor cirka två kilometer bort, heter Pär och har en ungersk vizsla. Vi åkte upp en bit i skogen närmast honom. Även Pärs fru och två barn följde med.

Pär hade måsar med sig så jag började att gå ett spår i medvind till hans vizsla och drog en av måsarna efter mig. Efter cirka hundra meter stannade jag, pillade lös linan från måsen och gick en bit till för att gå ur vägen men ändå finnas nära så han fick träna på det inför ett eftersöksprov. Snart kom han och hunden i ett flygande fläng. Inga tveksamheter här inte.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för suddiga bilden – långt håll ni vet.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för gryniga bilden – långt håll ni vet.

Efter det var det min och Hagels tur. Pär gick ut ett spår med en mås och jag spårade strax därefter med Hagel i lina. Det gick bra. Hagel har bara fått träna på trutar och andra lite större fåglar hittills men det gick fint.

Lite senare la jag ut ett vanligt människospår till Trassel, utan vare sig älgklövar eller fåglar. Det är han van sedan tidigare när jag tävlade bruksklasser med honom.

Trassel hittade något kul på slutet.

Trassel hittade något kul på slutet.

Medan vi väntade på att det spåret skulle ”ligga till sig” så gjorde vi ett fält för jakthundarna. Vi trampade upp en ruta i skogen så hundarna inte skulle kunna spåra sig till fåglarna, och lade sedan ut dem. Två måsar, en duva och en trut.

Vizslan fick börja. Hon hittade duvan och truten. Sedan var det dags för Hagel. Han hittade en mås och kom nöjt in, ganska flitigt tuggande. Jag kommenderade honom sitt för att få lite ordning, tog pippin och sedan fick han sticka ut en sväng till. När han kom in med nästa mås kallade jag på honom med en barsk ton så han inte skulle ta en omväg och tugga. Han tuggade en del ändå.

Jag tror mig veta varför han tuggar. Jag har ju bara använt större fåglar på honom, har inte haft tillgång till mås. Så nu när han får en sådan liten i munnen känns det säkert lite ”fjantigt” och han kan kosta på sig att lattja lite.

Eftersom jag tränat in apporteringen med klicker kan jag inte börja gorma på honom för detta, det sabbar hela tanken med klickerträning och positiv apportering. Så jag bytte min trut mot en av Pärs måsar och duvan. Sen åkte jag hem och gjorde de grundläggande klickerövningarna igen i köket med de fåglarna. Hålla fast, klick, godis. Då kopplade det direkt, han tuggade inte ett tugg – nästan.

Hoppas det håller i sig till nästa gång. Och hoppas på stora fåglar på eftersöksprovet =)