Bäst kolla att spårkunskaperna sitter

Mumsigt fynd.

Mumsigt fynd.

Nu är mycket spännande på gång. På fredag och söndag hoppas jag komma iväg på mina första fågeljaktsdagar för säsongen med min vorsteh Hagel. Jag har hyrt in mig på ett intressant område i Villvattnet utanför Burträsk.

Och på måndag drar ju älgjakten igång. Det var då jag kom på att det var ett tag sedan vår siberian huskytik Flinga fick gå ett viltspår. Bäst att repetera och kolla att allting sitter ifall det blir skarpt läge med eftersök.

Jag gick ut ett spår i skogen i medvind och drog en älgklöv efter mig. Spåret fick ligga i två timmar. När jag kom i närheten av startplatsen och skulle trassla ut spårlinan (vad är det med spårlinor – hur noga man än lindar ihop dem så är det bara ett tjorv när man lite smidigt ska kasta ut den?) visade hon redan då att hon sniffat in den intressanta doften.

Flinga spårar lagom snabbt och noggrant.

Flinga spårar lagom snabbt och noggrant.

Sedan spårade hon lagom snabbt och noggrant fram till klöven. Efter det fick klöven vad den tålde och sedan bar hon hem den till hundgården och visade alla sibbe-kompisar sitt fynd. Stolt tjej!

Vi roade oss med lite dragkamp.

Vi roade oss med lite dragkamp.

Äntligen spårpremiär!

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Hemkommen från Långtorahelgen märkte jag att snön smält undan rätt bra här hemma de sista dagarna. Så nu blev det att tina upp en fågel och en älgklöv. Fågeln till vorstehn Hagel och klöven till portugisiska vattenhunden Trassel.

Sedan la jag ut två korta, inspirerande spår i medvind på en lägda. Eftersom jag misstänker att lägda är ett sorts norrländskt ord översätter jag det också till åker, fält eller brukad mark typ. =)

Hagel fick gå sitt spår först eftersom fågelspåren inte ska ligga så länge. Det har sin grund i att om jag får ett halvtaskigt skott på fågeln och den lyckas springa iväg så ska hunden spåra upp den och hämta den direkt.

Han spårade i samma tempo som förra säsongen, det är riktigt bra drag i linan. Sedan hittade han fågel och blev så glad, så glad att äntligen ha fått fynda och fått bära!

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Efter det var det Trassels tur. Han tycker om att spåra. Han blir glad när han hittar klöven, men ändå inte sådär superglad. Det tror jag beror på att hans första viltspår ledde ju rakt på en riktig älg, det kan du läsa mer om här. Så bara en klöv är nog lite fjuttigt tycker han =)

Men båda pojkarna var goa och glada efter övningen. Jag med!

Dags att ”level up” på spåren

Jag cyklade iväg för att lägga ut de olika spåren

Jag cyklade iväg för att lägga ut de olika spåren

I lördags tänkte jag göra den stora spårardagen. Tre hundar skulle spåra sina egna specifika spår. Men det blev bara två.

För det visade sig att truten jag tinat till Hagel luktade apa, eller rutten trut kanske =) Den var för välanvänd och jag har läst och hört att man inte ska använda för äckliga saker till hundarna. Då lär de sig bara en massa olater som att rulla sig på dem, gräva ned dem eller helt enkelt vägra att apportera dem. Inget jag var sugen på att lära Hagel just nu när vi börjar ha nedräkning till Riksprovet.

Så han blev utan spår. Istället fick siberian huskytiken Flinga och portugisiska vattenhunden Trassel var sitt spår. Båda fick en utmaning – för att uttrycka det med datanördiga femåriga sonens termer så var det dags att ”level up”.

Flingas viltspår med en klöv fick längre liggtid – nu en timme långt. Plus att spåret gick genom en tät djungel på slutet.

På Trassels spår, bara människa och ingen klöv, gick delar av spåret på klipphällor. Det fick cirka en halvtimme i liggtid.

SAM_2624

Stenhällarna blev en bra utmaning för gamle Trassel 10 år.

Stenhällarna blev en bra utmaning för gamle Trassel 10 år.

Jag gick Trassels spår först. Han är så rutinerad! Det är så avslappnat med honom. Fast jag märkte hur han fick sin utmaning på hällorna. Han kastade lite av och an och såg ut att tänka:

– Men det var då f-n, var tog spåret vägen nu igen?

Flinga är noggrann i sitt spårande.

Flinga är noggrann i sitt spårande.

Sen var det Flingas tur. Hon började bra på spåret i ett nästan sakta, men rätt lagom tempo. Noggrant redde hon ut alla lukter. Typ tre gånger var jag övertygad om att hon gått fel. Gormade inne i mitt huvud:

– Men herregud hur ska jag kunna lita på den här hunden om det blir skarpt läge vid älgjakten?

Men då dök en snitsel upp igen som jag satt upp. Och jag fick skämmas. Vem är jag som tror mig minnas vart jag gått och var det luktar släpad älgklöv?

Vi trängde igenom tät skog, även det en bra övning.

Vi trängde igenom tät skog, även det en bra övning.

Lite av den djungel vi jobbade oss igenom.

Lite av den djungel vi jobbade oss igenom.

Såklart fann Flinga sin efterlängtade klöv!

Såklart fann Flinga sin efterlängtade klöv!

Bra lärdom igen. Flinga fixar det här! Nu ska vi öva på ännu längre liggtider och även nattspår så vi kanske kan hjälpa till vid älgpåkörningar och sånt.

Men Hagel då? Jo, han fick en löptur med sin matte som behöver komma i bättre form. Det blev inte snabbt och inte långt. Han tyckte det var mesigt. Jag blev däremot helt slut. Men jag får väl sikta på att ”level up”! =)

Småtrött. Men inte efter vår löptur - som var i mesigaste laget enligt Hagel.

Småtrött. Men inte efter vår löptur – som var i mesigaste laget enligt Hagel.

Flinga visar mest talang

Ni ser på Fredriks kläder att det regnade. Perfekt att träna viltspår då med. Inte sker skadeskjutningar bara i finväder heller?

Ni ser på Fredriks kläder att det regnade. Perfekt att träna viltspår då med. Inte sker skadeskjutningar bara i finväder heller?

Vi har tränat viltspår en gång till. Jag skriver vi för jag fick sambon med mig. Han la ut ett spår till Vante och gick det sedan.

Vi hade samma tre hundar som förra gången, Vante, Frost och Flinga. Jag tänker att de ska få spåra tre gånger, sen får vi se om vi byter ut några och testar några andra av sibbarna. Det finns många som är sugna =).

Men först fick Hagel gå ett släpspår efter fågel. Jag hade lina på honom för hålla i den vanan fram till eftersöksprovet som vi ska göra 6 juli. Det gick bara fint igen. Han drar som en tok. Men nu måste jag börja träna mer på att någon annan går spåret, utan snitslar, så jag blir mer säker på att Hagel går rätt.

Vante åter på gården med sitt fynd.

Vante åter på gården med sitt fynd.

Sedan lät Fredde Vante spåra. Trots att Vante denna gång fått rasta sig ordentligt innan kunde han inte låta bli att pinka just innan han selades på. Jag velar: är det en dominansgrej eller är det ett tecken på osäkerhet. Jag tänker att han blir förvirrad, lite stressad, när han ser att vi har förväntningar på honom, och måste kissa för att ”köpa sig tid”. Så har han gjort när han varit ledarhund i hundspannet också – när han blivit osäker åt vilket håll han ska gå när vi till exempel sagt höger, så passar han på att slå en drill för att hinna fundera. Eller så är det dominans som sagt, han pinkar för att visa att han inte bryr sig liksom. Han är vår äldsta sibbe, snart sju år, är rätt kaxig annars och säger ibland emot när man korrigerar honom. Vad tror du?

Nåväl, sen spårade jag med Frost. Han gick bra och målmedvetet i början. Men i mitten fick han tapp, och envisades med att vilja gå bakspår. Till slut kom vi rätt och han fann klöven. Lika tokig i den som sist blev han.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Sist ut var Flinga. Hon jobbade lika bra som sist. Lite mer fart vilket inte gör något då hon är väldigt noggrann. Jag tror mest på henne när det gäller de här tre vovvarna.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Klöv är mums enligt Flinga.

Men som sagt, alla ska få en chans till. Efter det har jag några intressanta individer på tur att testa vilstpår. Jag vill bland annat testa Flue, en alaskan husky som nyligen flyttat till oss. Han är av den nervösa typen, rätt skärrad för oss än. Det dagliga livet funkar, men jag skulle vilja få honom att bli tryggare med oss och då kanske ett uppdrag av den här typen kan vara något?

Jädrar vad många som ville spåra!

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Jag har insett att jag behöver en ny viltspårhund. Portugisen börjar bli gammal. Vorstehn vill jag inte skola in på klövvilt än. Så då återstår någon av de sjutton slädhundarna, någon av dem borde väl duga?

Så jag tänkte att jag gör ett enkelt anlagstest. Redan på förhand hade jag tänkt ut två individer som jag ville testa, Flinga som spårat ett par viltspår förr och verkat tycka det var kul, och hennes halvbror Vante som ännu aldrig testat det här. Men jag hade tre klövar som jag tinat upp, så en till hund kunde få chansen att testa. Men vem?

Jag tog med mig en klöv och gick in i stora hundgården. Tryckte den mot nätet vid varje hundsektion och studerade deras reaktioner. De flesta nosade intresserat. En hund blev typ tre meter lång. Han VILLE kolla men det var ju rätt otäckt också =) Ett par av dem blev väldigt till sig och försökte gnaga på klöven. En av dem var Frost – han fick bli min tredje testhund.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Sedan gick jag och lade ut tre spår med en klöv i slutet på varje, i en skog i närheten. Hundarna fick inte se vad jag gjorde, jag ville se om de spårade bra ändå utan synretning, för jag vill ha de som har störst naturlig talang. Men det var som om alla VISSTE. Jag hade ju varit där och visat klöven och alla sjutton öron- och ögonpar följde mina ljud i skogen. När jag kom tillbaka var det som om alla hojtade – ”välj mig!”

Vante blev den förste lycklige. Men både han och jag var så peppade att vi glömde det basala med att rasta sig lite innan. Han hittade spårbörjan och drog iväg bra. Men sedan blev det en del pinkande och även bajsande två gånger på färden. För honom alltså 😉 Inte optimalt men … Nåja, han fann klöven och blev så glad och mallig.

Flinga spårade noggrant och bra.

Flinga spårade noggrant och bra.

Nästa hund ut var Flinga. Hon visade rutin, spårade noggrant och inte så hetsigt. Hon hade fått ett något svårare spår också med en ganska skarp vinkel. Det gick bara bra.

Sist ut var Frost. Helt ny på det här. Han hittade spårbörjan, fann det intressant, men det var lite svårt. Han visste inte riktigt vad han gjorde eller vad han förväntades hitta. När han fann klöven blev han nästan som tokig. Han gnagde intensivt på klöven och tjöt när jag skulle egga honom lite och dra i snöret som satt i den. Så det ska bli mycket intressant att se hur han gör nästa gång – om han då minns vad som fanns i slutet. Då blir det nog ett annat drag i linan =)

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

Fyra ”tanter”, fyra vorstrar och lite Trassel

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Har haft en sådan där underbar ”totalt-nörda-in-på-hund-eftermiddag”. Fick gott sällskap av tre andra vorstehkvinnor och deras hundar.

Hagels uppfödare Irene Nilsson och Viveka Grahn, en valpköpare från samma kull, kom från Piteå med sina hundar Jaga och Bruno. Plus att Therese Hedström kom från Ursviken med sin vorsteh Della. Och så jag då med Hagel och Trassel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Vi började med fika, förstås. Men snart drog vi iväg till några torra spårmarker som jag spanat in. Där drog vi släpspår åt varandra med fågel, och Trassel fick ett spår med älgklöv – pippi tycker han är ganska äckligt! =)

Irene gick ett spår åt Hagel. Det blev hans fjärde spår, och nu första gången någon annan gick det. Dessutom fick Irene stå kvar en bit från där hon lagt fågeln på slutet, för att göra det så provlikt som möjligt. Hagel hade inte fått se när hon gick ut spåret. Och jag hade bara sett från vägen ungefär var hon hade startat.

Så när jag och Hagel kom till starten var jag lite villrådig. Hmm, var hade hon börjat? Nåja, jag selade på Hagel och hoppades att han skulle reda ut det. Han sniffade lite hit och dit och sen PANG!

Där är spåret”, utropade han typ, och drog iväg så kraftigt att jag nästan låg raklång i luften. Herregud! Vilken vilja och målmedvetenhet!

I ett huj var vi framme vid fågeln som han tog direkt och bar omkring malligt. Jag kopplade om till halsbandet och sedan gick vi fot tillbaka. Han såg nog aldrig ens Irene där i skogen.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Senare fick Trassel spåra sin klöv. Spåret skötte han som vanligt exemplariskt. Men framme vid klöven blev han besviken. Eller ointresserad. Hmm. Misstänker att eftersom han fick hitta en riktig älg i slutet på sitt första spår (vilket ni kan läsa om här), så har de här andra klöv-spåren blivit för tråkiga. Tror jag får dra fram en boll eller annat kul som belöning när han hittat klöven … Eller hur skulle ni göra? För det blir liksom lite jobbigt att släpa dit en hel älg på slutet varje gång …

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Efter det tränade vi att söka dummies på fält. Gick bra det med. Men jag märkte att Hagel tvekade en halv sekund innan han tog en av Vivekas dummies. Ny doft förstås. Viktigt att träna på. Så det är bra att träna tillsammans och byta dummies och andra grejer med varandra.

Efter det blev det middag, och lite mer fika förstås. Samt en massa hundprat och annat prat. Det är livet på en pinne! =)

Spåra pippi med gasen i botten

Hagel med sin trut, lycklig och mallig!

Hagel med sin trut, lycklig och mallig!

I dag testade vi eftersök för första gången. Hagel fick spåra pippi.

Min plan är att vara med på eftersöksprovet i Skellefteå 6 juli. Och då vore det ju trevligt att ha tränat en del före =)

Det blev två korta spår. Jag var noga med vinden, medvind skulle jag ha så han lär sig spåra med näsan i backen och inte söka med näsan högre upp i luften. Jag gick ut en kort bit i skogen (så långa spår blir det ju inte än då de snöfria fläckarna inte är så stora) och drog en trut efter mig som jag fått av Hagels uppfödare.

På första spåret fick Hagel se när jag och truten gick iväg.

På första spåret fick Hagel se när jag och truten gick iväg.

Innan jag gick ut hade jag knutit fast Hagel och visat honom truten. Sedan fick han se när jag gick iväg och pipa bäst han ville. En bra lagom synretning kunde han gott få som hjälp första gången.

Här och var satte jag snitslar efter spåret så jag skulle känna mig säker att han var på rätt väg. När jag kom tillbaka satt jag med Hagel en stund, men när jag märkte att han verkade börja tänka på annat än spåret tyckte jag att det var dags att sätta igång. Så jag satte på honom en sele och vi drog iväg.

Bra drag i linan! =)

Bra drag i linan! =)

Inte hade jag behövt vara orolig, Hagel visste precis vart han var på väg! Lite virrigt förstås här och var, men när han fick upp spåret igen var det ingen tvekan, gasen i botten fram till pippin. Väl framme gjorde han sedan ärevarv på ärevarv med den sladdriga truten. Att det kan vara så kul!? Men man får vara tacksam för hans jaktintresse.

Nästa spår gjorde jag utan att han fick se. Lite längre blev det. Och det fick ligga i ca 20 minuter.

Jag undrade om han utan den tidigare synretningen skulle förstå vad han skulle göra. Svaret var ja. Inga problem. Jag drog på honom selen, och sedan började han sniffa direkt och fann spåret. Sedan bar det av med gasen i botten igen. Lite virrigt igen på några ställen, men vadå, det är första gången. Jag var imponerad över hur målmedveten han var, det var så tydligt att han visste precis vart han var på väg – till den sladdriga pippin!

Jag knöt fast pippin i en stubbe ifall andra djur ville dra iväg med den ...

Jag knöt fast pippin i en stubbe ifall andra djur ville dra iväg med den …

När han hittade den fick han springa runt och vara mallig ett tag. Sedan kallade jag in honom, jag fick låta ganska barsk innan han bestämde sig för att matte bestämmer väl då. Han gjorde en snygg avlämning, fick godis, och en stund senare fick han pippin igen. Efter det en ny avlämning, godis och sedan pippin igen. Men tredje gången blev det avlämning och jag behöll pippin. Jag gör på det här sättet för att lära honom att inte vara egennyttig med viltet. Jag lånar det några gånger, och han får tillbaka det. Men till slut är det jag som är herre på täppan liksom.

Nu ska vi träna vidare med längre spår och längre tider. Sedan ska vi även träna på att det står en person, vanligtvis en man antar jag, och studerar hur hunden tar pippin – för så kommer det att bli när vi gör eftersöksprov.

Vad har ni för erfarenheter av eftersökprov och olika sorters viltspår? Har ni gjort som jag eller på annat sätt?

Jisses, det här var ju småjobbigt! Hagel gäspar stort efter all anspänning.

Jisses, det här var ju småjobbigt! Hagel gäspar stort efter all anspänning.