Och hux flux skulle han inte bada?

Man upphör aldrig att förvånas när det gäller hundar.

Man upphör aldrig att förvånas när det gäller hundar.

Var med på vorstehträningen häromdagen. Vi skulle träna vattenapportering. Det enda jag gruvade mig för var att se Hagels bristfälliga simteknik. Att han skulle sticka ut i vattnet var självklart – trodde jag.

Men tji fick jag. Tränarkompisen Svante kastade ut måsen, jag sa ”apport” och Hagel skuttade lite längs strandkanten, sen kollade han buskar, hittade en bortslängd dummie, presenterade sig för en hundkompis och … ja,  inte hämtade han apporten i alla fall. Jag tänkte att han omöjligt kunde ha sett eller fattat att något kastades ut. Så Svante fick kasta en till grej – en flytdummie. Och nu såg Hagel, men tjorvade fortfarande vid vattenbrynet. Hmm. Snopet. Det där hade ju funkat finfint typ två dagar innan?

Tja, inte är han någon stjärna än på att simma.

Tja, inte är han någon stjärna än på att simma. Men det är inte jag heller …

Vatten i örat är usch!

Vatten i örat är usch!

Jag, och dottern som också följde med, gick bort till en annan strand intill och övade för oss själva medan gänget fick fortsätta. Dottern offrade sig och badade med honom. Inga problem. Hon kastade ut en flytdummie och han simmade och apporterade den till mig flera gånger. Inga problem. Varför hade det blivit strul där borta då?

Nåväl, sen gick vi tillbaka och testade på det svåra stället. Två snygga sim-apporteringar gjorde han, plaskigt med ändå väl utfört. Så skönt då.

Återigen har jag fått en påminnelse om att man aldrig ska vara för säker. Och jag har insett att det är bara en och en halv vecka kvar till provet! Så nu blir det att simträna mycket så det blir befäst att man SKA i vattnet och man SKA hämta apporten.

Efter vattenträningen tränade vi släpspår. Som vanligt spårade Hagel som en klocka. Så pass bra att jag känner mig säker på den delen inför provet. Farligt va? =)

Se och lära är också en bra övning.

Se och lära är också en bra övning.

Jag fick kritik och inget fika

Duktig vovve. Stolt matte. Skön känsla.

Duktig vovve. Stolt matte. Skön känsla.

I söndags var träningsgruppen hemma hos mig. Och som vi tränade. Många av oss hann inte ens med att fika.

Det var ungefär tolv hundar och fyra träningsstationer. Tre hade jag tänkt ut, en hade jag bett mina kunniga retrievergrannar Bertil och Anna-Lena Furberg att hålla i.

Här går Joakim fritt följ med sin strävhåriga vorsteh.

Här går Joakim fritt följ med sin strävhåriga vorsteh.

En station handlade om att gå fritt följ i en fyrkant, gärna byta varv, göra halter och springa. Sedan skulle alla ställa alla upp sig efter fyrkantens kanter och sätta sin hund, gå ifrån och göra inkallningar en efter en. Det tränade stadga på de andra och att vänta och lyssna när det var ens egen tur. I min grupp testade vi också att göra en armhävning innan vi kallade in vilket skapade ett rejält rally … Nåväl, vi gjorde om övningen, gjorde en armhävning och gick sedan tillbaka utan att kalla in.

På den andra stationen skulle vi träna klockan. Att dirigera ut, och åt höger och vänster. Antingen med dummies som riktningspunkter, eller med papptallrikar med godis på. Det fiffiga med papptallrikar är att även om inte apporteringen sitter så bra, eller om den sitter bra och man inte vill äventyra att få krångel med den, så kan man träna dirigering ändå.

Fredrik klappar händerna och berömmer sin springer spaniel Molle i fältsöket.

Fredrik klappar händerna och berömmer sin springer spaniel Molle i fältsöket.

Den tredje stationen var fältsök på en stor lägda. Jag hade skjutsat dit mina döda träningsdjur på en skottkärra, en ourtagen räv, min flådda räv som jag kallar Slow Fox, tre fåglar och en kanin.

Att välja på vid fältträningen.

Att välja på vid fältträningen.

Den fjärde stationen ansvarade Bertil och Anna-Lena för. Där tränade vi stannakommando med röst eller visselpipa, för att sedan kombineras med en dirigering. Jag fick börja i min grupp. Jag fick stå vid en punkt med Hagel sittande bredvid mig och Bertil stod vid en annan punkt cirka tio meter längre fram.

Här vispar Bertil runt med dummien i gräset så det blir en spännande plats.

Här vispar Bertil runt med dummien i gräset så det blir en spännande plats.

Där visade han Hagel en dummie, som han sedan rotade runt med i gräset, lyfte upp och släppte i backen. Sedan tog han diskret upp dummien igen och flyttade sig åt sidan några steg. Jag skickade Hagel som sprang fram till punkten där det hänt något intressant. Där ropade jag ”stanna” och Hagel satte sig. Efter det kastade Bertil dummien han tagit upp, som en snabb belöning på kontaktblicken som Hagel just gett mig. Samtidigt sa han ”jaa” till Hagel för att han skulle fatta att han fick springa och ta dummien, men Hagel tvekade. Matte hade ju sagt ”stanna”, såg det ut som han menade. Men till slut fattade han att det var okej att hämta dummien vilket han gjorde.

Nu var det dags för steg två. Jag, Hagel och Bertil gick från min första punkt till Bertils punkt tio meter fram. Där visade han sin dummie, och kastade den till en annan punkt tio meter åt vänster. Efter det synintrycket fick jag och Hagel gå tillbaka till första punkten. Bertil gjorde om samma procedur som senast, han tjorvade runt med en dummie i gräset, höll upp den, släppte den, plockade upp den i smyg och gick undan. Nu var tanken att Hagel skulle springa till samma punkt som sist, få ett stannakommando och sedan dirigeras till vänster och komma ihåg att där låg det ju en dummie.

Fast Hagel kom ihåg mycket väl att på det sista stället till vänster fanns det en dummie, och genade utan att bry sig om att springa till den första stationen först. Klokt i och för sig. Men nu ville vi ju träna stannakommando och dirigering och Bertil fick ta ett par löpsteg för att hinna ta dummien före Hagel.

Mitt orediga handtecken som jag fick kritik för.

Mitt orediga handtecken som jag fick kritik för.

Han upprepade proceduren vid andra punkten, och jag skickade igen. Nu sprang Hagel till rätt punkt, jag fick honom att stanna och sedan visade jag handtecken åt vänster och sa ”där”. Hagel stack iväg, hittade dummiesen och apporterade den till mig. Stolt matte.

– Nu ska du få kritik, sa Bertil.

– Javisst, få höra, sa jag.

Bertil Furberg in action.

Bertil Furberg in action.

Kritiken handlade om mitt handtecken. Jag har en egen specialare att jag för handen lite fram och tillbaka i luften till dess jag ser att Hagel är med på noterna, sedan sträcker jag ut handen helt och ger kommandot.

Bertil menade att jag skulle sträcka ut handen helt redan från början, och sedan när hunden var på hugget skulle man ge kommandot samtidigt som man lät kroppsvikten förflyttas åt det håll man tänkt.

– Annars är risken att det blir svårt att se för hunden, och att han börjar tjuvstarta.

Det hade Bertil en poäng med. Jag hade sett de tecknen tidigare ett par gånger. Bra att få konstruktiv kritik, det är ju en av huvudanledningarna till att man tränar i grupp så här.

Anna-Lena och hennes vovvar betraktade vår träning i avslappnad stil.

Anna-Lena och hennes vovvar betraktade vår träning i avslappnad stil.

Efter den övningen ville Bertil och Anna-Lena ville visa ett bra sätt att träna stadga. Vi ställde upp oss i två led med våra hundar, vända mot varandra, fast inte mitt framför varandra utan mer som ett blixtlås. När jag tittade rakt fram tittade jag mellan två andra ekipage som stod med cirka tre meters mellanrum.

Sedan gick Bertil runt med en dummie, sa namnet på föraren som var näst i tur, kastade dummien i mitten bakom två ekipage, så skulle föraren skicka sin hund fram, mellan de två ekipagen, hämta dummien och sedan komma tillbaka. Det tränade stadga på hundarna intill, och målmedvetenhet hos den apporterande hunden – att våga springa mellan de andra för att hämta. En rolig övning som var nyttig på många sätt.

Efter det var vi klara. En del grupper hade hunnit fika i en paus, men många andra inte – vi hade varit så inne i vår träning. Man måste ju prioritera! =)

När alla åkt gick jag in. Jag förhörde dottern på svenskaläxan innan hon skulle lägga sig. (Det är för övrigt hon som tagit de flesta bilderna i det här inlägget.) Vi hann nog inte mer än till fråga tre innan Hagels snarkningar hördes lång väg. Då kan man känna sig nöjd även som matte =)

Nu var jag i alla fall klok

Vi fick även träna lite agility, här en tjej med en ungersk vizsla.

Vi fick även träna lite agility, här en tjej med en ungersk vizsla.

Jag har varit på min andra vorstehträning. På ett fantastiskt vackert ställe mellan Boliden och Varuträsk som heter Liden.

Det var ett 20-tal hundar som kom med sina förare. Vi delade in oss i tre gäng och turades om att köra fältsök efter dummies och vilt, vattenapportering och spår efter släpad höna.

Svante Morén slänger ut en vattenapport.

Svante Morén slänger ut en vattenapport.

Min grupp började med vattenapportering. Det var en liten söt sjö med gungande sjögräs till kant. Tvärdjupt var det. Jag kände mig skeptisk. Jag hade bara hunnit testa vattenapportering EN gång med Hagel. Jag hade kastat ut en pinne i vattnet så att han fick ta två simtag för att ta sig tillbaka. Ganska lagom, för det var stora plaskiga simtag.

Nu stod jag och tittade på den tvärdjupa sjön. Jag tänkte på en händelse som inträffat med en hund jag haft förut, då han simmade ut, började plaska med framtassarna och helt tappade takten och kontrollen. Det gjorde att han förlorade flytet, hamnade liksom i lodrät ställning och sjönk! Jag fick springa ut i det nästan midjehöga vattnet och dra in hunden.

Någon sådan händelse ville jag inte ha nu. Så jag avstod. Kändes klokt. Vi nöjde oss med att plaska runt i gungflyet i stället. Nyttigt att få testa det också. Även en annan erfaren man som hade en unghund i Hagels ålder valde att låta bli att skicka ut sin hund. Jag får träna mer i lugn och ro hemmavid under kontrollerade former, kanske iklädd badkläder för mer handfast hjälp vid simningen ifall han fortsätter med sitt plaskande.

Fikapaus i den härliga solen. Min omnämnde person finns inte med på bild här.

Fikapaus i den härliga solen.

Efter att ha tränat fältsök och spår efter höna, vilket båda gick jättebra, var det dags för gruppen att samlas för en fikapaus. Trevligt att prata och skojas ett slag. Snart var det dags att bryta upp.

Det bestämdes att nästa gång ska vi vara hemma hos mig! Först blev jag nervös och tänkte hur jag ska kunna hitta på lämpliga övningar för alla. Men ganska snart kändes det kul. Nu rackarn ska jag hitta på lite kuliga, annorlunda grejer! =)

Hagel får ta en paus och träna sig på att i lugn och ro se andra arbeta.

Hagel fick ta en paus och träna sig på att i lugn och ro se andra arbeta.