Så här såg skjuttornet ut. Här är det en kurskompis som skjuter.
Det är dagen D. Nu ska det ske. Nu ska jag skjuta och träffa älgen på älgbanan, både när den står still och ”springer” därifrån. Tre godkända serier ska jag göra. En serie är fyra skott, ett på stillastående, ett när den springer åt höger. Sedan samma sak tillbaka.
Första serien: Är ovan vid bössan, en Sako, och vid hela situationen. När jag ska mantla om racklar det lite och tar tid vilket gör att jag får lite tid till själva rörliga skyttet. När älgen är på väg tillbaka dröjer jag så länge med skottet att jag nog drämmer in det i en stolpe där älgen försvinner in bakom en kulle. Jag tittar bak mot kursledaren Mikael Boholm från Jaktgården som ser lite orolig ut men döljer det med ett leende. Allt i sin ordning signalerar han. Visst.
Andra serien: Mantlar om så kraftigt efter första skottet att bössan lossnar från stödet som jag håller i med vänster hand. Jag svär och fipplar, får dit bössan igen och hinner smälla av ett skott till – i älgens skägg tror jag … På väg tillbaka går det lite bättre, jag lägger vänster hands tumme över pipan på geväret när jag mantlar om så den stannar på stödet. Det bränns lite på tummen, men det är det värt.
Tredje serien: Nu tycker jag att jag börjar få lite kläm på det hela. Fortsätter att bränna tummen, men då kan jag mantla om utan bekymmer.
Får göra en fjärde serie eftersom den första inte var särskilt bra. Känner lugnet. Antar att jag kommer att få stå här ett tag, det har jag räknat med.
Siktar, skjuter, mantlar om och skjuter på den ”springande” älgen och riktigt känner att skottet sitter där det ska. Likaså på tillbakavägen. Jag pangar som om jag hade supermycket rutin på detta, i alla fall mer än de tre serier jag just gjort.
När jag vänder mig om mot kursledaren nickar han och ser glad ut. En annan tjej som snart ska skjuta står och gör tummen upp. Redan klar? Blev det godkänt? Kors i allsindar!
Ser ni orren? Skulle ni skjuta på det här avståndet?
Skulle du skjuta med hagelbössa på den här räven på det här avståndet?
Innan skyttet hade jag gått jaktstig och gjort avståndsbedömningar, som var rätt självklart kändes det som. Det var antingen ett rungande JA eller NEJ på om jag skulle skjuta eller inte.
Jag får mina stämplar i mitt jägarexamensbevis, ett intyg och sedan är det bara att skaka hand och lämna dem. Inga mer träffar alltså? Kursledaren skakar på huvudet. Jag kan alltså börja söka ett vapen nu och ordna med licens hos polisen? Ja, säger de. Konstig känsla. Känns ungefär som när jag tagit körkortet och skulle sätta mig i bilen själv för första gången. Osäkert och ovant. Skulle verkligen ingen med och säga om det var klart att köra ut eller inte? Samma nu med jägarexamen, tror ni verkligen att ni kan släppa ut mig i skogen nu med laddat vapen? Tydligen. Fränt!
Hur var det för er när ni gjorde älgbanan? Och känslan efteråt, när man anses vara en kapabel jägare – hur var det?
Jaktliv 