Tolv hundar, två pojkar och två mammor

Vi har tagit en paus och Mona Eriksson inväntar sonen Edde som passar på att bestiga ett berg.

Mona Eriksson och hennes son Edde har hälsat på. Ja, hennes man Daniel tvärtittade in också innan han skyndade tillbaka till tvillinggrabbarna som var installerade hos farmor och farfar.

Nu skulle vi köra barmarksvagn. För ni förstår, ”släde” kan man köra även på vår och höst – fast då med hjul förstås. =)

Här kommer Mona, Edde och hundarna …

Det blev en rolig tur, även om vädret gjorde sitt bästa för att vara motsträvig med hagelskurar och blåst. Mona klarade utmaningen att köra sex hundar galant. Hade inte trott annat heller.

Här hittar ni hennes blogg som handlar om hundar, jakt, barn, äventyr och annat som hör livet till.

Mona bidrog till min ”döda djur-samling” genom att ta med sig två rävar. En ska jag ge bort till en annan jaktkompis. Den andra räven ska jag inte flå utan låta den bli sunkigare och sunkigare genom att tinas upp och frysas ned vid träningarna. Till slut blir den nog en riktigt bra utmaning, som blir fallet om jag och Hagel tar oss högt upp i jaktprovsklasserna. Då ska han nämligen spåra 200 meter på egen hand, hitta en ”surräv” på typ sju kilo som släpats dit och sedan apportera den tillbaka till mig. Det låter som en småtuff uppgift, eller vad säger ni? =)

Fick en egen räv – nu ska jag flå den

Hagel kollar in räven noggrant.

Grannen (bor man i en by är även en bybo som bor två kilometer bort en granne) lade ut en bild på Facebook. Hennes man hade skjutit en räv som nu låg på skjultaket. Jag var avis – hade suttit finfint med en räv att träna Hagel på. Så gissa om jag blev glad när de senare skickade ett meddelade via fejjan och undrade om jag ville ha den. Nu ska jag försöka flå den.

För ett tag sedan var jag ju hos Hagels uppfödare Irene Nilsson och tränade på hennes räv, vilket ni kan läsa om här. Räven var flådd, en dummie var inmonterad i kroppen och efter det var räven ihopsydd igen. Smart. För då luktar inte räven apa efter att ha blivit tinad, frusen och tränad med några gånger. Men samtidigt får hunden väldigt mycket rävkänsla i sin hantering.

Stolta killen bär räv och har helt plötsligt stora problem med hörseln …

Innan jag hängde upp räven i garaget lät jag Hagel komma ut och stifta bekantskap med den. Han luktade försiktigt på den, tog god tid på sig. Det var skillnad jämfört med när han fick apportera Irenes flådda räv. Nu märkte Hagel tydligare att det var ett djur, ett dött djur. Jag stöttade honom, berömde och klappade räven för att visa hur lugnt det var. Sedan drog jag lite i rävens baktassar och vips var det som om instinkten tog över.

Hagel tog ett grepp i halsen på räven, bar en kort bit och släppte. Tog ett nytt grepp över rävens bröstkorg och bar iväg den väldigt stolt. Snubblade och tjorvade med den tunga räven i djupsnön, men fortfarande stolt – och egennyttig.

Jag har funderat på den där egennyttigheten, vad jag ska matcha med för att han ska tycka det är värt att komma till mig och göra ett byte? Godis är inte bra nog, inte ens korv. Jag behöver en till räv … eller hur?! =)

I nästa inlägg får ni läsa om hur det gick att flå mitt livs första djur – med hjälp av en beskrivning jag hittade på nätet när jag googlade …

Brände tummen – men det var det värt

Så här såg skjuttornet ut. Här är det en kurskompis som skjuter.

Det är dagen D. Nu ska det ske. Nu ska jag skjuta och träffa älgen på älgbanan, både när den står still och ”springer” därifrån. Tre godkända serier ska jag göra. En serie är fyra skott, ett på stillastående, ett när den springer åt höger. Sedan samma sak tillbaka.

Första serien: Är ovan vid bössan, en Sako, och vid hela situationen. När jag ska mantla om racklar det lite och tar tid vilket gör att jag får lite tid till själva rörliga skyttet. När älgen är på väg tillbaka dröjer jag så länge med skottet att jag nog drämmer in det i en stolpe där älgen försvinner in bakom en kulle. Jag tittar bak mot kursledaren Mikael Boholm från Jaktgården som ser lite orolig ut men döljer det med ett leende. Allt i sin ordning signalerar han. Visst.

Andra serien: Mantlar om så kraftigt efter första skottet att bössan lossnar från stödet som jag håller i med vänster hand. Jag svär och fipplar, får dit bössan igen och hinner smälla av ett skott till – i älgens skägg tror jag … På väg tillbaka går det lite bättre, jag lägger vänster hands tumme över pipan på geväret när jag mantlar om så den stannar på stödet. Det bränns lite på tummen, men det är det värt.

Tredje serien: Nu tycker jag att jag börjar få lite kläm på det hela. Fortsätter att bränna tummen, men då kan jag mantla om utan bekymmer.

Får göra en fjärde serie eftersom den första inte var särskilt bra. Känner lugnet. Antar att jag kommer att få stå här ett tag, det har jag räknat med.

Siktar, skjuter, mantlar om och skjuter på den ”springande” älgen och riktigt känner att skottet sitter där det ska. Likaså på tillbakavägen. Jag pangar som om jag hade supermycket rutin på detta, i alla fall mer än de tre serier jag just gjort.

När jag vänder mig om mot kursledaren nickar han och ser glad ut. En annan tjej som snart ska skjuta står och gör tummen upp. Redan klar? Blev det godkänt? Kors i allsindar!

Ser ni orren? Skulle ni skjuta på det här avståndet?

Skulle du skjuta med hagelbössa på den här räven på det här avståndet?

Innan skyttet hade jag gått jaktstig och gjort avståndsbedömningar, som var rätt självklart kändes det som. Det var antingen ett rungande JA eller NEJ på om jag skulle skjuta eller inte.

Jag får mina stämplar i mitt jägarexamensbevis, ett intyg och sedan är det bara att skaka hand och lämna dem. Inga mer träffar alltså? Kursledaren skakar på huvudet. Jag kan alltså börja söka ett vapen nu och ordna med licens hos polisen? Ja, säger de. Konstig känsla. Känns ungefär som när jag tagit körkortet och skulle sätta mig i bilen själv för första gången. Osäkert och ovant. Skulle verkligen ingen med och säga om det var klart att köra ut eller inte? Samma nu med jägarexamen, tror ni verkligen att ni kan släppa ut mig i skogen nu med laddat vapen? Tydligen. Fränt!

Hur var det för er när ni gjorde älgbanan? Och känslan efteråt, när man anses vara en kapabel jägare – hur var det?

Bäverjakt – med en hel del fynd

Vacker och glittrande är Risån där den glider fram.

Min vän Emil Olofsson är beväpnad med en 222:a.

Jag med en Canon EOS 1100 D, en systemkamera alltså.

Tillsammans beger vi oss längs Risån på bäverjakt.

Det är en solig vårvinterkväll. Vädret har varit på klimakteriehumör hela dagen och serverat regn, hagel, sol, storm, regn och några kastbyar. Nu äntligen verkar läget ha stabiliserats och solen lyser medan kvällen kommer till ro. Vi går längs kanten på Risån, plaskar försiktigt fram i slasket som tinat. Vattnet glittrar medan det glider fram längs ån. Emil spanar mot ytan. En bäver som simmar medströms är svår att upptäcka, det är mest som en liten svart kontur som följer med. Om den däremot simmar motströms syns den direkt, som en pråm som kämpar mot strömmen.

Vilka tänder och käkar bävrar måste ha!

Han visar mig några avgnagda björkar. Jag imponeras. I vintras byggde jag en hundspannsbro över ett dike och en av stockarna som låg över diket var en björk. Att spika in spik i den var inte gjort i en handvändning, det var stenhårt! Spikarna kroknade en efter en. Men här verkar bävern ha tyckt att björk är typ som frigolit. Den har bara satt tänderna i trädet och klippt till så har det lossnat en stor bit, som från ett yxhugg. Inte skulle man vilja få fingrarna i kläm mellan de tänderna inte.

Vi kommer fram till en glänta. Emil pekar längs strandkanten cirka 80 meter längre fram. Där är bäverhyddan. Jag kisar mot solen och ser inte ett skit. Nåja, jag hoppas få se den om ett tag. Nu ska vi sätta oss ned och spana. Här borde bävrarna vara.

Vi spanar och spanar. Jag tittar ofta mot en bäck på andra sidan som rinner ut i ån. Vore jag bäver skulle det vara jättetrevligt att simma där, tänker jag. Vi hör något ljud. Emil visar en tuggade rörelse med ena handen. Jaså, det kan vara en bäver som tuggar på en björk. Låter lovande.

Men efter en stund fladdrar en tjäder förbi.

– Just ja, det är ju tjäder- och orrspel nu. Det var säkert det som lät, inser Emil.

En stund senare hör vi ett nytt ljud. En hes, ostämd fågel. Trana? Nej, två svanar kommer och glider rakt ovanför våra huvuden. Vackra, men som sagt tondöva.

Vilka snickare!

Vi går vidare, fram mot bäverhyddan. Vilket bygge! Att de orkar! Och ändå är det långt ifrån klart än. Vi går lite till. Men nu har ån blivit för ström för att det ska passa bävrar så vi går ännu längre uppströms där ån gör en böj och lugnar ned sig lite. På andra sidan ser vi avgnagda björkar, här gillar de visst att vara också.

På ett nedfallet träd slår vi oss ned. Pratar en stund om hunduppfostran och annat. Men sedan tystnar vi. Tittar bara på ån, spanar efter bäverhuvuden i det glittrande vattnet. På ett sådant här ställe blir tystnaden helt naturlig. Inget pinsamt alls, vi bara sitter där och glor på olika saker. Funderar lite. Varvar ned.

När solen knappt kan hålla ögonlocken uppe längre och börjar dala är det dags att gå hem. Emil älgar iväg över ett snötäckt kalhygge och jag får sträcka på benen för att kunna nyttja hans spår. Vi kommer ut på en skogsväg och knatar tillbaka mot bilen. På ett ställe ser vi en trana som står ute på en lägda med spinkiga ben. Plötsligt springer en räv upp på vägen, cirka 100 meter bort. Emil visslar och den stannar för att titta på oss. Vi står stilla och tittar vi också. Men så har räven tittat sig less och springer iväg igen.

I bilen summerar vi jakten. Ingen bäver, men en hel del annat. En tjäder, två svanar, en trana och en räv. Plus en massa älgbajs förstås. Jag börjar förstå de där jägarna som envist hävdar att själva skjutandet och dödandet inte är det viktigaste. Det viktigaste är att få komma ut i naturen, och verkligen se, lyssna, lukta och känna. Att stanna upp. Fundera. Varva ned. Det mår vi så bra av. Eller vad säger du?

Solen orkar inte längre. Nu måste den få gå och lägga sig.