Trots latmanstråd blev det en räv

Innan jag körde igång: ett rävskinn, en björntråd och nål samt en tung dummie inpackad i en Ica-kasse.

Jag har haft syslöjd hemma på altanen. Resultatet blev en räv, med en tung dummie insydd inuti sig.

Som jag berättat tidigare fick jag en skjuten räv av en granne. Den flådde jag, sedan fick skinnet ligga i frysen i en vecka så eventuella bakterier frös ihjäl. Efter det fick det hänga ute och torka i cirka en vecka. Och nu var det dags att sy ihop den.

Tanken är att om jag ”gör” en egen räv på det här viset, med bara skinnet fastsytt runt en extra tung dummie så blir det en räv som jag kan träna Hagel på många gånger, och knappt behöver frysa in mellan varven. Smart va? =)

Här har jag hunnit halvvägs i mitt sy-projekt. Skinnet räckte nästan inte runt på alla ställen, men jag drog bara åt hårdare med tråden.

Jag letade reda på en stark björntråd som vi hade hemma, och en liiiten nål som jag efter många om och men fick in tråden i. Sedan gjorde jag en lååång tråd, så kallad latmanstråd, vilket gjorde att jag hann få en tjorv redan innan jag satte igång. Sedan började jag sy ihop räven. Dummien hade jag klätt in i en Ica-kasse så den inte skulle bli så sunkig av det fett och kött som jag inte lyckats få bort helt från skinnet.

Ganska snart var den klar. Inte så pjåkig, om jag får säga det själv! Nu ska jag se vad Hagel tycker om den!

Det färdiga resultatet. Vad tycks?

Jag har flått en räv för första gången

Här har jag börjat flå bakbenen på räven.

Jag hade gått som katten kring het gröt några dagar. Räven fanns där, redo att flås. Men jag hade aldrig gjort det förr, så det tog liksom emot. Men till slut tog jag mig i kragen.

Jag hade googlat på nätet och hittat den här sajten som jag studerade noggrant. Jag tänkte att jag behöver ju inte vara sååå noga eftersom jag inte ska sälja skinnet eller stoppa upp räven – jag ska ju bara träna Hagel på den.

Så skulle jag bara hitta en bra kniv … Jag visste att vi hade en lagom stor och enormt vass kniv någonstans … men var? Nej, jag hittade inte den. Tröttnade och tog en kökskniv istället. Stor och otymplig, men vass – det är viktigast.

Så satte jag igång. Monterade räven liggande på rygg med tassarna fastknutna i de olika hörnen. Började skära nere vid ena baktassen. Fick ingen bra början. Tog i ännu mer med kniven och kom in rätt mycket i köttet. Nåja, nu kunde jag jobba vidare och lossa skinnet från kroppen bit för bit.

Här har jag blottlagt frambenen och en del av bröstet. Nu började det bli svårare.

Jobbade vidare med andra tassen. Sedan frambenen, bröstkorgen. Gissar att man nog borde ha hängt upp den nu, som på skissen jag kollade på, men jag jobbade vidare med räven liggande ett tag till. När bröstkorgen och magen var blottad hängde jag upp den i bakbenen. Nu gick det förstås mycket lättare att få av skinnet och snart var jag framme vid huvudet.

Hur skulle jag göra nu? Kände inte för att flå huvudet, det kändes för avancerat. Kunde jag kapa av vid halsen och ha huvudet kvar i sin helhet med resten av skinnet? Eller skulle räven bli lurkig? Jag ringde Emil – en jaktkunnig kompis som jag förresten var på bäverjakt med förra våren.

Eftersom jag skulle ha skinnet som träning till Hagel såg han ingen anledning till att behålla huvudet. Han tyckte att jag bara skulle skära av skinnet vid nacken.

– Och så fryser du in skinnet i en vecka så att eventuella bakterier och sjukdomar i räven dör, förklarade han.

Så det gjorde jag. Nu väntar jag otåligt på att de sju dagarna ska gå så jag får plocka fram skinnet igen och låta det torka i vårsolen. Jag har nog lämnat ganska mycket fett och sånt kvar på skinnet så det kan behöva sin tid att torka – om det nu hjälper?

Här är skinnet klart. Notera den smidiga kniven jag använde …

Fick en egen räv – nu ska jag flå den

Hagel kollar in räven noggrant.

Grannen (bor man i en by är även en bybo som bor två kilometer bort en granne) lade ut en bild på Facebook. Hennes man hade skjutit en räv som nu låg på skjultaket. Jag var avis – hade suttit finfint med en räv att träna Hagel på. Så gissa om jag blev glad när de senare skickade ett meddelade via fejjan och undrade om jag ville ha den. Nu ska jag försöka flå den.

För ett tag sedan var jag ju hos Hagels uppfödare Irene Nilsson och tränade på hennes räv, vilket ni kan läsa om här. Räven var flådd, en dummie var inmonterad i kroppen och efter det var räven ihopsydd igen. Smart. För då luktar inte räven apa efter att ha blivit tinad, frusen och tränad med några gånger. Men samtidigt får hunden väldigt mycket rävkänsla i sin hantering.

Stolta killen bär räv och har helt plötsligt stora problem med hörseln …

Innan jag hängde upp räven i garaget lät jag Hagel komma ut och stifta bekantskap med den. Han luktade försiktigt på den, tog god tid på sig. Det var skillnad jämfört med när han fick apportera Irenes flådda räv. Nu märkte Hagel tydligare att det var ett djur, ett dött djur. Jag stöttade honom, berömde och klappade räven för att visa hur lugnt det var. Sedan drog jag lite i rävens baktassar och vips var det som om instinkten tog över.

Hagel tog ett grepp i halsen på räven, bar en kort bit och släppte. Tog ett nytt grepp över rävens bröstkorg och bar iväg den väldigt stolt. Snubblade och tjorvade med den tunga räven i djupsnön, men fortfarande stolt – och egennyttig.

Jag har funderat på den där egennyttigheten, vad jag ska matcha med för att han ska tycka det är värt att komma till mig och göra ett byte? Godis är inte bra nog, inte ens korv. Jag behöver en till räv … eller hur?! =)

I nästa inlägg får ni läsa om hur det gick att flå mitt livs första djur – med hjälp av en beskrivning jag hittade på nätet när jag googlade …