Trots latmanstråd blev det en räv

Innan jag körde igång: ett rävskinn, en björntråd och nål samt en tung dummie inpackad i en Ica-kasse.

Jag har haft syslöjd hemma på altanen. Resultatet blev en räv, med en tung dummie insydd inuti sig.

Som jag berättat tidigare fick jag en skjuten räv av en granne. Den flådde jag, sedan fick skinnet ligga i frysen i en vecka så eventuella bakterier frös ihjäl. Efter det fick det hänga ute och torka i cirka en vecka. Och nu var det dags att sy ihop den.

Tanken är att om jag ”gör” en egen räv på det här viset, med bara skinnet fastsytt runt en extra tung dummie så blir det en räv som jag kan träna Hagel på många gånger, och knappt behöver frysa in mellan varven. Smart va? =)

Här har jag hunnit halvvägs i mitt sy-projekt. Skinnet räckte nästan inte runt på alla ställen, men jag drog bara åt hårdare med tråden.

Jag letade reda på en stark björntråd som vi hade hemma, och en liiiten nål som jag efter många om och men fick in tråden i. Sedan gjorde jag en lååång tråd, så kallad latmanstråd, vilket gjorde att jag hann få en tjorv redan innan jag satte igång. Sedan började jag sy ihop räven. Dummien hade jag klätt in i en Ica-kasse så den inte skulle bli så sunkig av det fett och kött som jag inte lyckats få bort helt från skinnet.

Ganska snart var den klar. Inte så pjåkig, om jag får säga det själv! Nu ska jag se vad Hagel tycker om den!

Det färdiga resultatet. Vad tycks?

Fick en egen räv – nu ska jag flå den

Hagel kollar in räven noggrant.

Grannen (bor man i en by är även en bybo som bor två kilometer bort en granne) lade ut en bild på Facebook. Hennes man hade skjutit en räv som nu låg på skjultaket. Jag var avis – hade suttit finfint med en räv att träna Hagel på. Så gissa om jag blev glad när de senare skickade ett meddelade via fejjan och undrade om jag ville ha den. Nu ska jag försöka flå den.

För ett tag sedan var jag ju hos Hagels uppfödare Irene Nilsson och tränade på hennes räv, vilket ni kan läsa om här. Räven var flådd, en dummie var inmonterad i kroppen och efter det var räven ihopsydd igen. Smart. För då luktar inte räven apa efter att ha blivit tinad, frusen och tränad med några gånger. Men samtidigt får hunden väldigt mycket rävkänsla i sin hantering.

Stolta killen bär räv och har helt plötsligt stora problem med hörseln …

Innan jag hängde upp räven i garaget lät jag Hagel komma ut och stifta bekantskap med den. Han luktade försiktigt på den, tog god tid på sig. Det var skillnad jämfört med när han fick apportera Irenes flådda räv. Nu märkte Hagel tydligare att det var ett djur, ett dött djur. Jag stöttade honom, berömde och klappade räven för att visa hur lugnt det var. Sedan drog jag lite i rävens baktassar och vips var det som om instinkten tog över.

Hagel tog ett grepp i halsen på räven, bar en kort bit och släppte. Tog ett nytt grepp över rävens bröstkorg och bar iväg den väldigt stolt. Snubblade och tjorvade med den tunga räven i djupsnön, men fortfarande stolt – och egennyttig.

Jag har funderat på den där egennyttigheten, vad jag ska matcha med för att han ska tycka det är värt att komma till mig och göra ett byte? Godis är inte bra nog, inte ens korv. Jag behöver en till räv … eller hur?! =)

I nästa inlägg får ni läsa om hur det gick att flå mitt livs första djur – med hjälp av en beskrivning jag hittade på nätet när jag googlade …

Hagel tog räven!

Hagel ger räven vad den tål.

Häromdagen hälsade jag och Hagel på Irene Nilsson, Hagels uppfödare. Han verkar ha kapacitet att bli en riktigt bra jakthund, fast en ganska egennyttig sådan!

Även en annan valpköpare var där, Vivvi som köpt kullbrorsan Bruno. Och så har Irene kvar en tik från kullen – Jaga. Så det blev ett ordentligt race med de tre kullsyskonen.

Tre busiga sjumånaders kullsyskon. Från vänster Jaga, Hagel och Bruno.

Vi körde lite apporteringsövningar. Irene hade tinat upp någon ripa, ett par andra fåglar och en räv. Räven var flådd och fått en dummie inmonterad i kroppen. Sedan hade den blivit igensydd. Detta för att kunna tina upp och frysa ned den fler gånger innan den blev för sunkig.

Jag blev nervös. Hagel hade ju bara apporterat dummies med någon orrvinge på sig, eller ett kaninskinn. Inte hela riktiga fåglar eller rävar. Vad skulle han tycka?

Vi började under ordnade former med ripan.

Jag började med ripan, rätt så liten och behändig. Hagel fick sitta, sedan höll jag fram den så han fick ta den i munnen och släppa den efter att jag klickat med klickern. Jag ville göra en strikt övning i början så han blev påmind om hur avlämningen ska se ut. Jag misstänkte nämligen att han kunde bli lite väl förtjust i sina byten och bli egennyttig. Vilket han blev när han senare fick prova de andra fåglarna. Men inte mer än att han ”råkade” ta en omväg på väg till mig.

Sedan var det dags att testa räven. Jag var enormt nyfiken. Skulle han bli rädd? Nejdå, han luktade ett tag, och tog sedan ett grepp om räven och ruskade den. Jag lockade och tja, Hagel kom väl i min riktning men inte ville han så gärna lämna ifrån sig den här läckerbiten. Så han segade sig, ”råkade” ta en omväg men till slut kom han. Som kompensation för att jag fick räven fick han en massa korvbitar. Men jag tror han gärna hade bytt tillbaka … =)

Jaga ser jättearg ut, men hon och Hagel hade väldigt roligt.