Jag blir liiiite bättre, och sambon får ännu mer tur

Övning ska ju ge färdighet …

Vi har varit och pangat på skjutbanan igen, jag och sambon. Jag har nämligen fått i läxa att träna riktigt mycket av min nya coach Pär Marklund.

Pär är med i mitt älgjaktlag, han tränar även i ”mitt” fågelhundsgäng med sin ungerska vizsla och han är en fena på att skjuta på lerduvor. Han har ägnat hela somrar och månadslöner åt skott och lerduvor tidigare. Numera är det lite mer återhållsamt, han har liksom lärt sig cykla och behöver bara kolla av det då och då. Han erbjöd sig att hänga med mig på en skytteomgång för att försöka reda ut varför jag missar hela tiden.

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt – eller kort …Vad säger du?

Efter några missar och några enstaka träffar hade Pär fått sig en första bild av mitt usla skytte.

• Min förhöjda kolv blev lite mindre förhöjd. Jag hade tagit i rejält när jag höjde den, och för att den skulle passa var jag tvungen att trycka ned kinden rejält mot bösskolven för att det skulle bli rätt. Och så rejält hinner man sällan trycka ned kinden, menade Pär.
• Jag skulle låta armbågen på höger arm peka utåt lite så att det skapades en grop mellan bröstmuskeln och axelmuskeln där kolven skulle ligga an.
• Jag ska hela tiden göra rörelsen så liten och kort som möjligt. Rikta pipan mot där jag förväntar mig att skjuta, både i höjd och bredd liksom. Jag kontrade med att man ju ska följa duvans riktning med bössan, gå om lite och sedan skjuta och fortsätta låta bössan svepa längs längs linjen. Jo, menade Pär, men du hinner gå med en liten bit ändå och sedan skjuta. ”Du ska inte sikta ihjäl duvan” förklarade han.
• Många gånger sköt jag över duvan. Jag fick lära mig att sänka bössan ytterligare i förhållande till målet innan jag sköt.
• Och så lite mer jädrar anamma. ”En del verkar bara ställa sig lite slappt och skjuta. Särskilt när det gäller skott på lägre höjder gäller det att stå framåtlutad och stirra, vara bestämd och skjuta”, sa han.

Med de orden i huvudet åkte jag och sambon nästa dag till skjutbanan. Jag träffade första duvan! Sen typ två missar och sen träff igen. Efter några skott till hade jag en träffprocent på cirka två av tre. Det börjar ta sig i alla fall!

Sedan fick sambon skjuta lite med min kombibössa. Han hade ju sådan tur sist ni vet, utan att vare sig ha jägarexamen eller ha skjutit särskilt mycket. Nu skickade jag sammanlagt fem duvor. Han träffade alla! Vilken himla turpelle! Och att han har mer tur nu än förra gången är ju … imponerande. Han borde köpa en lott eller nått =)

Sen sköt jag igen. Träffade två av tre, och en gång tre av tre. Då slutade vi.

Det blir mycket roligare nu när jag blivit liiite bättre. Och det är ju kul för sambon att han har sådan himla tur hela tiden så han vill fortsätta att följa med och hjälpa till med att skicka iväg duvor. =)

Nu ska jag träna ännu mer. För på söndag kommer min coach hem efter att ha varit på en utlandstripp med familjen. Då vill jag visa att det hänt något …

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som på skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas …