Skjutlägret har börjat

Nu börjar det! Häng med vetja! Gör ett skjutläger hos dig med!

Midsommardagen drog jag igång mitt egenhändiga skjutläger – som jag pratade om efter att ha haft en skyttedag med Leif Schmidt – som ni kan läsa här.

Jag åkte till skjutbanan i Bureå och riggade lerduvekastaren. Sedan knöt jag fast kastarsnöret i ena skon och satte igång. Första skottet blev en miss men det må vara. Sedan blev det rätt många träffar – så många att jag hann göra misstaget att tänka ”du är ju rätt vass ändå”. Efter det gick det förstås sämre. =) Här kan ni se en film som visar hur det såg ut.

Nåja, det är ju bara i början av mitt läger. Tanken är ju att jag ska utvecklas under den här lägertiden genom att jag skjuter och torrtränar kontinuerligt. 100 anläggningar per dag ska det bli, och minst 25 skott på skjutbanan, men det blir ofta mer bara för att det är så roligt. Här lite torranläggningar:

Fast bössan jävlades en del fortfarande och lyckades inte alltid spotta ut hylsan. Irriterande. Särskilt när jag skulle försöka göra en doublé. Det kan ni se på filmen här nedan.

 

 

Skjutbanelycka

Kul att vara på skjutbanan.

Jag hade en ledig dag från jobbet och utnyttjade dagsljuset på bästa sätt – på skjutbanan. Det var ett tag sedan och jag var rädd att det lilla ”stimmet” jag hade i början av hösten hade fallit bort.  Det var ju då jag äntligen beslutade mig för att kapa kolven vilket resulterade i att skyttet fungerade mycket bättre, vilket ni kan läsa ett exempel på här. Hur skulle det gå nu?

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Jag riggade min enkla lerduvekastare och knöt fast snöret i vänstra skoremmarna. Sedan laddade jag. Och skickade iväg första duvan. Pang! Träff!? Waow, kul!

Sedan fortsatte det med lite blandad kompott, både träffar och missar. Men huvudsakligen träffar. Om inte på första skottet så på andra. Bara det att jag hinner justera och smälla av ett till skott är i mitt tycke en uppgradering.

Bara tre till, och tre till …

Visst är det lite rapplande när jag måste rigga om lerduvekastaren mellan varje duva, jag skjuter ju bara en duva i taget än, men det är lite så det är när det är på riktigt. Inte kommer det tio fåglar efter varandra som flyger likadant.

Det var roligt att vara på skjutbanan igen. Man tänker – bara tre skott till, och tre till, äsch vi tar tio till. Så håller man på och förhandlar med sig själv, eller hur?

Jag blir liiiite bättre, och sambon får ännu mer tur

Övning ska ju ge färdighet …

Vi har varit och pangat på skjutbanan igen, jag och sambon. Jag har nämligen fått i läxa att träna riktigt mycket av min nya coach Pär Marklund.

Pär är med i mitt älgjaktlag, han tränar även i ”mitt” fågelhundsgäng med sin ungerska vizsla och han är en fena på att skjuta på lerduvor. Han har ägnat hela somrar och månadslöner åt skott och lerduvor tidigare. Numera är det lite mer återhållsamt, han har liksom lärt sig cykla och behöver bara kolla av det då och då. Han erbjöd sig att hänga med mig på en skytteomgång för att försöka reda ut varför jag missar hela tiden.

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt – eller kort …Vad säger du?

Efter några missar och några enstaka träffar hade Pär fått sig en första bild av mitt usla skytte.

• Min förhöjda kolv blev lite mindre förhöjd. Jag hade tagit i rejält när jag höjde den, och för att den skulle passa var jag tvungen att trycka ned kinden rejält mot bösskolven för att det skulle bli rätt. Och så rejält hinner man sällan trycka ned kinden, menade Pär.
• Jag skulle låta armbågen på höger arm peka utåt lite så att det skapades en grop mellan bröstmuskeln och axelmuskeln där kolven skulle ligga an.
• Jag ska hela tiden göra rörelsen så liten och kort som möjligt. Rikta pipan mot där jag förväntar mig att skjuta, både i höjd och bredd liksom. Jag kontrade med att man ju ska följa duvans riktning med bössan, gå om lite och sedan skjuta och fortsätta låta bössan svepa längs längs linjen. Jo, menade Pär, men du hinner gå med en liten bit ändå och sedan skjuta. ”Du ska inte sikta ihjäl duvan” förklarade han.
• Många gånger sköt jag över duvan. Jag fick lära mig att sänka bössan ytterligare i förhållande till målet innan jag sköt.
• Och så lite mer jädrar anamma. ”En del verkar bara ställa sig lite slappt och skjuta. Särskilt när det gäller skott på lägre höjder gäller det att stå framåtlutad och stirra, vara bestämd och skjuta”, sa han.

Med de orden i huvudet åkte jag och sambon nästa dag till skjutbanan. Jag träffade första duvan! Sen typ två missar och sen träff igen. Efter några skott till hade jag en träffprocent på cirka två av tre. Det börjar ta sig i alla fall!

Sedan fick sambon skjuta lite med min kombibössa. Han hade ju sådan tur sist ni vet, utan att vare sig ha jägarexamen eller ha skjutit särskilt mycket. Nu skickade jag sammanlagt fem duvor. Han träffade alla! Vilken himla turpelle! Och att han har mer tur nu än förra gången är ju … imponerande. Han borde köpa en lott eller nått =)

Sen sköt jag igen. Träffade två av tre, och en gång tre av tre. Då slutade vi.

Det blir mycket roligare nu när jag blivit liiite bättre. Och det är ju kul för sambon att han har sådan himla tur hela tiden så han vill fortsätta att följa med och hjälpa till med att skicka iväg duvor. =)

Nu ska jag träna ännu mer. För på söndag kommer min coach hem efter att ha varit på en utlandstripp med familjen. Då vill jag visa att det hänt något …

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som på skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas …

”Om du träffar fem i rad åker vi hem!”

Jag har övat mer på skjutbanan.

Ni har väl läst om hur fantastiskt kass jag var på hagelskyttet senast? Inte en enda av de cirka 8-10 lerduvorna träffade jag.

Det finns förstås många ursäkter/förklaringar/undanflykter:

• Jag är ny som jägare
• Antalet skott jag skjutit med både hagel och kula är lätträknade
• Min bössa är ny för mig
• Jag har nyss gjort en egenhändig kolvkamshöjning

Så nu förståååår ni väl hur svårt det måste vara? =)

Men för somliga är det visst inte alls särskilt svårt. Fastän de varken har jägarexamen eller har skjutit särskilt mycket.

Det började lite för bra för Fredrik …

Dagen efter mitt katastrofala skytte ville jag träna. Jag fick med mig sambon Fredrik som lerduvekastare-skötare. Vi tog med min gamla kombibössa också, jag tänkte att sambon kunde få damma av den lite när vi väl åkte till skjutbanan i Bureå.

Efter att vi båda värmt upp på stillastående lerduvor i sandhögen var det dags att börja skicka duvor. Fredrik skickade en duva med kastaren. Jag sköt. Miss, såklart.

Nästa duva. Pang. Träff!? Jag KÄNDE verkligen hur jag gjorde rätt. Men hur sjutton gjorde jag?

Sedan blev det typ tre-fyra missar och så en träff igen. Ungefär så där höll jag på, på cirka var femte-sjätte duva blev det träff. Fortfarande uselt, men bättre än sist i alla fall.

Efter det skulle Fredrik få testa att skjuta på några duvor. Bara testa alltså. Så han skulle förstå hur svårt det var.

Jag laddade kastaren. Skickade iväg duvan. Och pang! Fullträff.

Hmm, jädra turpelle, tänkte jag och laddade kastaren igen. Skickade iväg den. Träff.

– Träffar du fem duvor i rad så åker vi hem, sa jag halvsurt och laddade en tredje duva.

Nu äntligen missade han. =) Om det var med flit för att få skjuta mer och hålla mig på gott humör låter jag vara osagt.

Sedan träffade han cirka var tredje duva. Lagom för att jag inte skulle bli sur.

Nämen, totalt sett hade vi en kul stund tillsammans på skjutbanan. Fredrik var överraskad över hur roligt det var. Kanske han tar jägarexamen  han med. Annars får han väl utöva uppsiktsjakt bredvid mig, och skjuta de fåglar som jag och Hagel söker rätt på. Ifall jag fortsätter att suga på hagelskytte vill säga. Men än är det länge innan jag ger upp …

Inte ska väl Fredrik måsta skjuta fåglarna som jag och Hagel finner?

Kommer 50 att träffa sitt mål?

250 hagelskott har jag köpt. Ska bli intressant att se hur många av dem som träffar …

I morgon torsdag ska jag på min första skytteträning med mitt nya gäng. Det är en samling människor som tränar vorstrar och andra jakthundar, och som även förstår värdet av att skjutträna på lerduvor.

Jag är nervös. Skyttet känns inte riktigt som ”min förlängda arm” än om vi uttrycker det så. Jag och den halvautomatiska Classicen inte hunnit umgås så mycket än. Och jag har inte hunnit testa hur min kolvkamsförhöjning blev. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet.

Inser att det kommer att behövas en hel del skott innan jag behärskar det här, så jag rände iväg till Cykel och fiskecenter här i Skellefteå. Jag köpte 250 hagelskott. Men undrar – kommer ens 50 av dem att träffa sitt mål? =D

Hundspann, magsjuka och rastlös vorstehvalp

Vi har ju som bekant haft jul. Vilket innebär en massa julmat. Som också innebar att jag fick magsjuka lagom till annandagen, för övrigt min födelsedag … Fast jag tror inte det var julmaten som gjorde att det sket sig (ha ha) utan något annat, ja – jag vill i nuläget faktiskt skylla på en dadel som jag testade.

Nåväl, lite otajmat kom det. Mitt när vi har som störst rusning på hundspannsfronten (www.rascalhuskies.se) Mellan jul och nyår är vi fullbokade med körningar varje dag. Jättekul. Trevliga gäster. Kul att få ge hundarna en match så de inte ser rastlösa ut i hundgårdarna utan sover gott.

Men när magen inte var på topphumör på annandagen blev det inte mycket gjort med vorstehvalpen Hagel. I och för sig ska han väl träna på passivitet också, men tur att dottern kunde gå en liten sväng.

Dagen efter var han verkligen rastlös. Och min mage var bättre, men ännu inte upplagd för längre strapatser. Jag funderade. Hur skulle jag få Hagel trött utan att jag själv behövde anstränga mig?

Jo, genom att låta honom busa i vår stora rasthage med några sibbetikar! Det blev perfekt, jag stod där påpälsad och mådde prima medan Hagel och Trassel fick rusa av sig med brudarna. Långt senare kunde vi gå in och slappa igen. Härligt se nöjda hundar i hundbädden!

Då och då kastar jag ett öga på vapenskåpet, och snubblar över min lerduvekastare i garaget. Är jättesugen att åka och skjuta lite lerduvor, men just nu är det bara för pressat i det dagliga schemat. Det blir nog så småningom. ”Var sak har sin tid” som många kloka säger. Och jag suckar för jag vill helst göra allt skojigt på en gång, så det verkligen blir av! Men jag får försöka ge mig till tåls!

Jag tror jag är mindre dålig nu …

Redo för en ny lerduva …

Idag har jag varit hos min kompis Emil i Avaborg och skjutit på lerduvor. Han är så snäll och låter mig övningsskjuta med hans hagelbössa inför skjutproven på jägarexamen. Det var tredje gången nu. Jag vill gärna säga att jag har blivit bättre. Eller mindre dålig är kanske mer korrekt. Nu träffade jag nästan lika många lerduvor som jag missade.

Hagelbocken

Det började med flera missar och Emil försökte hålla sina besvikna suckar för sig själv.

– Vad gör jag för fel? Är det för långt efter eller ovanför? frågade jag

– Jag vet inte riktigt. Men du ska köra på känsla, det ska kännas bra, försökte Emil förklara.

Jag tog ett djupt andetag, slappnade av och sa ”okej”. Nu kunde han skicka den där jä-la duvan. Då fick jag helt plötsligt en träff och himmel så glad jag blev! Vrålade utöver mig, som ett vilddjur eller liknande. Var kommer det där ifrån? Är det stenåldermänniskan i en som kommer fram?

Lerduvekastaren

Efter det blev det i alla fall oftare träffar än missar. Kan jag ha fått kläm på det nu? Tydligt är i alla fall att jag börjar handskas med vapnet på ett mer avslappnat sätt. Jag vet vad alla ”knappar” är till för, är inte rädd för rekylen längre och hinner avlossa två skott på samma duva fastän det är dubbelhane. Bara en sån sak =)

Men jag tar gärna emot fler hagelskyttetips. Hur brukar ni tänka och göra när det blir en bra träff?