”Om du träffar fem i rad åker vi hem!”

Jag har övat mer på skjutbanan.

Ni har väl läst om hur fantastiskt kass jag var på hagelskyttet senast? Inte en enda av de cirka 8-10 lerduvorna träffade jag.

Det finns förstås många ursäkter/förklaringar/undanflykter:

• Jag är ny som jägare
• Antalet skott jag skjutit med både hagel och kula är lätträknade
• Min bössa är ny för mig
• Jag har nyss gjort en egenhändig kolvkamshöjning

Så nu förståååår ni väl hur svårt det måste vara? =)

Men för somliga är det visst inte alls särskilt svårt. Fastän de varken har jägarexamen eller har skjutit särskilt mycket.

Det började lite för bra för Fredrik …

Dagen efter mitt katastrofala skytte ville jag träna. Jag fick med mig sambon Fredrik som lerduvekastare-skötare. Vi tog med min gamla kombibössa också, jag tänkte att sambon kunde få damma av den lite när vi väl åkte till skjutbanan i Bureå.

Efter att vi båda värmt upp på stillastående lerduvor i sandhögen var det dags att börja skicka duvor. Fredrik skickade en duva med kastaren. Jag sköt. Miss, såklart.

Nästa duva. Pang. Träff!? Jag KÄNDE verkligen hur jag gjorde rätt. Men hur sjutton gjorde jag?

Sedan blev det typ tre-fyra missar och så en träff igen. Ungefär så där höll jag på, på cirka var femte-sjätte duva blev det träff. Fortfarande uselt, men bättre än sist i alla fall.

Efter det skulle Fredrik få testa att skjuta på några duvor. Bara testa alltså. Så han skulle förstå hur svårt det var.

Jag laddade kastaren. Skickade iväg duvan. Och pang! Fullträff.

Hmm, jädra turpelle, tänkte jag och laddade kastaren igen. Skickade iväg den. Träff.

– Träffar du fem duvor i rad så åker vi hem, sa jag halvsurt och laddade en tredje duva.

Nu äntligen missade han. =) Om det var med flit för att få skjuta mer och hålla mig på gott humör låter jag vara osagt.

Sedan träffade han cirka var tredje duva. Lagom för att jag inte skulle bli sur.

Nämen, totalt sett hade vi en kul stund tillsammans på skjutbanan. Fredrik var överraskad över hur roligt det var. Kanske han tar jägarexamen  han med. Annars får han väl utöva uppsiktsjakt bredvid mig, och skjuta de fåglar som jag och Hagel söker rätt på. Ifall jag fortsätter att suga på hagelskytte vill säga. Men än är det länge innan jag ger upp …

Inte ska väl Fredrik måsta skjuta fåglarna som jag och Hagel finner?

Tre blivande bästisar?

Här är de – mina tre första vapen någonsin.

Nu är det klart! Polisen betror mig om att äga tre vapen och har skickat licenser till mig. Så häromdagen tog jag släpet och åkte till en äldre herre vid namn Bengt. Av honom skulle jag få köpa en älgstudsare (Tikka 6,5×55), en kombibössa (Tikka 12/222), en hagelbössa (Baikal 12) och ett vapenskåp – därav släpet.

Hagel. Snart ska jag åka iväg och öva på skjutbanan.

Vapenskåpets tyngd var något jag hade funderat på. Kanske bäst att be en stor, stark karl om hjälp. Frågade en kompis, Micke, som hjälpte oss när vi flyttade och då kunde bära hela soffan under ena armen själv – typ. En riktig sådan där brummelbjörn ni vet. Men han var upptagen.

Däremot erbjöd sig hans sambo Malin att hjälpa till. Kanske inte riktigt lika stor, men nästan lika stark – mest på grund av hur hon tänker. Inget fjoll här inte, inget linda hårslingan runt fingret och säga ”Nä, det där är inget för tjejer och TÄNK om jag bryter en nagel …” Tvärtom. Tack för det!

Ett nytt mål. Det känns kul att kolla i kikarsiktet. Tänk den dan jag ser en riktig älg i siktet …

Så i ett huj var vapenskåpet på släpet med hjälp av Malin, hennes pappa Göran och vapenägaren Bengt, bössorna inpackade i bilen och pengar överlämnade. Det var med en skön känsla jag rullade hemåt, ett stort steg i mitt lilla liv.

Sedan monterade jag och sambon in vapenskåpet och jag ställde in vapnen och betraktade verket. Läckert. Nu ska jag skynda mig att bli medlem i Bureås skyttegille så jag får träna på deras skjutbanor. Det gäller att träna mycket så att vapnen blir mina bästisar. Då blir det så mycket roligare där ute i jaktmarken …

Hur var det för er när ni köpte er första bössa? Var det en speciell känsla? Och visst är det härligt när även tjejer erbjuder sig att flytta vapenskåp och inte skyller på att nagellacket håller på att torka?