Knöt fast lerduvekastaren i skon

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Drog iväg till skjutbanan häromdagen. Tog med mig hagelbössan, min Classic halvautomat, för att se var vi stod i vår relation. Innan vintern kom hade vi, efter kapning av kolven, hunnit bli rätt goda vänner. Men nu?

Jag riggade lerduvekastaren och knöt fast snöret i min vänstra sko. Sedan la jag dit en duva, gjorde mig redo och skickade iväg duvan genom att rycka med foten. Första blev en miss. Sen några träffar. Och så några missar igen. Tillräckligt många för att jag började surna till. Vad sjutton gjorde jag för fel?

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Hade jag haft en kunnig vän med mig hade den antagligen sett vad jag gjorde fel på en gång. Men när man ska räkna ut det själv tar det längre tid. Till slut bestämde jag mig för att jag nog sköt för lågt, under duvan. Så nästa gång siktade jag ordentligt, såg till att duvan var precis, snävt, ovanför kornet när jag sköt. Duvan pulveriserades! Och jag var så mallig.

Sedan sköt jag några duvor till. Mestadels träffar. Någon enstaka miss som jag lätt kunde bortförklara =) Skönt. Hoppas jag hinner träna en eller ett par gånger till innan vi är i slutet av maj. För då ska jag, och cirka sju personer till, gå en flyktskyttekurs för erfarne skytteinstruktören Leif Schmidt. Det kommer att bli intressant!

Skjutbanelycka

Kul att vara på skjutbanan.

Jag hade en ledig dag från jobbet och utnyttjade dagsljuset på bästa sätt – på skjutbanan. Det var ett tag sedan och jag var rädd att det lilla ”stimmet” jag hade i början av hösten hade fallit bort.  Det var ju då jag äntligen beslutade mig för att kapa kolven vilket resulterade i att skyttet fungerade mycket bättre, vilket ni kan läsa ett exempel på här. Hur skulle det gå nu?

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Jag riggade min enkla lerduvekastare och knöt fast snöret i vänstra skoremmarna. Sedan laddade jag. Och skickade iväg första duvan. Pang! Träff!? Waow, kul!

Sedan fortsatte det med lite blandad kompott, både träffar och missar. Men huvudsakligen träffar. Om inte på första skottet så på andra. Bara det att jag hinner justera och smälla av ett till skott är i mitt tycke en uppgradering.

Bara tre till, och tre till …

Visst är det lite rapplande när jag måste rigga om lerduvekastaren mellan varje duva, jag skjuter ju bara en duva i taget än, men det är lite så det är när det är på riktigt. Inte kommer det tio fåglar efter varandra som flyger likadant.

Det var roligt att vara på skjutbanan igen. Man tänker – bara tre skott till, och tre till, äsch vi tar tio till. Så håller man på och förhandlar med sig själv, eller hur?

Jag blir liiiite bättre, och sambon får ännu mer tur

Övning ska ju ge färdighet …

Vi har varit och pangat på skjutbanan igen, jag och sambon. Jag har nämligen fått i läxa att träna riktigt mycket av min nya coach Pär Marklund.

Pär är med i mitt älgjaktlag, han tränar även i ”mitt” fågelhundsgäng med sin ungerska vizsla och han är en fena på att skjuta på lerduvor. Han har ägnat hela somrar och månadslöner åt skott och lerduvor tidigare. Numera är det lite mer återhållsamt, han har liksom lärt sig cykla och behöver bara kolla av det då och då. Han erbjöd sig att hänga med mig på en skytteomgång för att försöka reda ut varför jag missar hela tiden.

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt – eller kort …Vad säger du?

Efter några missar och några enstaka träffar hade Pär fått sig en första bild av mitt usla skytte.

• Min förhöjda kolv blev lite mindre förhöjd. Jag hade tagit i rejält när jag höjde den, och för att den skulle passa var jag tvungen att trycka ned kinden rejält mot bösskolven för att det skulle bli rätt. Och så rejält hinner man sällan trycka ned kinden, menade Pär.
• Jag skulle låta armbågen på höger arm peka utåt lite så att det skapades en grop mellan bröstmuskeln och axelmuskeln där kolven skulle ligga an.
• Jag ska hela tiden göra rörelsen så liten och kort som möjligt. Rikta pipan mot där jag förväntar mig att skjuta, både i höjd och bredd liksom. Jag kontrade med att man ju ska följa duvans riktning med bössan, gå om lite och sedan skjuta och fortsätta låta bössan svepa längs längs linjen. Jo, menade Pär, men du hinner gå med en liten bit ändå och sedan skjuta. ”Du ska inte sikta ihjäl duvan” förklarade han.
• Många gånger sköt jag över duvan. Jag fick lära mig att sänka bössan ytterligare i förhållande till målet innan jag sköt.
• Och så lite mer jädrar anamma. ”En del verkar bara ställa sig lite slappt och skjuta. Särskilt när det gäller skott på lägre höjder gäller det att stå framåtlutad och stirra, vara bestämd och skjuta”, sa han.

Med de orden i huvudet åkte jag och sambon nästa dag till skjutbanan. Jag träffade första duvan! Sen typ två missar och sen träff igen. Efter några skott till hade jag en träffprocent på cirka två av tre. Det börjar ta sig i alla fall!

Sedan fick sambon skjuta lite med min kombibössa. Han hade ju sådan tur sist ni vet, utan att vare sig ha jägarexamen eller ha skjutit särskilt mycket. Nu skickade jag sammanlagt fem duvor. Han träffade alla! Vilken himla turpelle! Och att han har mer tur nu än förra gången är ju … imponerande. Han borde köpa en lott eller nått =)

Sen sköt jag igen. Träffade två av tre, och en gång tre av tre. Då slutade vi.

Det blir mycket roligare nu när jag blivit liiite bättre. Och det är ju kul för sambon att han har sådan himla tur hela tiden så han vill fortsätta att följa med och hjälpa till med att skicka iväg duvor. =)

Nu ska jag träna ännu mer. För på söndag kommer min coach hem efter att ha varit på en utlandstripp med familjen. Då vill jag visa att det hänt något …

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som på skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas …

”Om du träffar fem i rad åker vi hem!”

Jag har övat mer på skjutbanan.

Ni har väl läst om hur fantastiskt kass jag var på hagelskyttet senast? Inte en enda av de cirka 8-10 lerduvorna träffade jag.

Det finns förstås många ursäkter/förklaringar/undanflykter:

• Jag är ny som jägare
• Antalet skott jag skjutit med både hagel och kula är lätträknade
• Min bössa är ny för mig
• Jag har nyss gjort en egenhändig kolvkamshöjning

Så nu förståååår ni väl hur svårt det måste vara? =)

Men för somliga är det visst inte alls särskilt svårt. Fastän de varken har jägarexamen eller har skjutit särskilt mycket.

Det började lite för bra för Fredrik …

Dagen efter mitt katastrofala skytte ville jag träna. Jag fick med mig sambon Fredrik som lerduvekastare-skötare. Vi tog med min gamla kombibössa också, jag tänkte att sambon kunde få damma av den lite när vi väl åkte till skjutbanan i Bureå.

Efter att vi båda värmt upp på stillastående lerduvor i sandhögen var det dags att börja skicka duvor. Fredrik skickade en duva med kastaren. Jag sköt. Miss, såklart.

Nästa duva. Pang. Träff!? Jag KÄNDE verkligen hur jag gjorde rätt. Men hur sjutton gjorde jag?

Sedan blev det typ tre-fyra missar och så en träff igen. Ungefär så där höll jag på, på cirka var femte-sjätte duva blev det träff. Fortfarande uselt, men bättre än sist i alla fall.

Efter det skulle Fredrik få testa att skjuta på några duvor. Bara testa alltså. Så han skulle förstå hur svårt det var.

Jag laddade kastaren. Skickade iväg duvan. Och pang! Fullträff.

Hmm, jädra turpelle, tänkte jag och laddade kastaren igen. Skickade iväg den. Träff.

– Träffar du fem duvor i rad så åker vi hem, sa jag halvsurt och laddade en tredje duva.

Nu äntligen missade han. =) Om det var med flit för att få skjuta mer och hålla mig på gott humör låter jag vara osagt.

Sedan träffade han cirka var tredje duva. Lagom för att jag inte skulle bli sur.

Nämen, totalt sett hade vi en kul stund tillsammans på skjutbanan. Fredrik var överraskad över hur roligt det var. Kanske han tar jägarexamen  han med. Annars får han väl utöva uppsiktsjakt bredvid mig, och skjuta de fåglar som jag och Hagel söker rätt på. Ifall jag fortsätter att suga på hagelskytte vill säga. Men än är det länge innan jag ger upp …

Inte ska väl Fredrik måsta skjuta fåglarna som jag och Hagel finner?