Så var älgbössan inskjuten

Mitt skjutläger fortsätter. Målet är 100 torranläggningar per dag samt minst 25 skott på lerduvebanan. Redan andra dagen märkte jag stor skillnad. Ögat (och hjärnan) hade fått en tydligare bild över hur det ska se ut när man trycker av. Så jag fick träff på typ 8 av 10 duvor. De jag missade kände jag att jag slarvat eller gjort något annat fel.

Leif hjälper till med inskjutningen av min älgbössa.

Dessutom har jag fått hjälp att skjuta in min älgbössa, min Tikka 6,5. Skyttekunnige Leif Schmidt har hjälpt mig att byta till ett lägre fäste till kikarsiktet så jag förhoppningsvis slipper får fler bulor i pannan när jag blir lite hetsig på skjutbanan – som det blev här.

Och när man pillat med kikarsiktet behöver förstås bössan skjutas in igen så man vet att den går dit man siktar. Så det gjorde vi häromdagen. Vi riggade bössan i en fast ställning, tog loss slutstycket och kikade genom pipan där kulan ska gå. När vi kunde se skjuttavlan, som nu var på cirka 25 meters håll, riktade vi kikarsiktet så det låg ”mitt i prick” också. Sedan sköt Leif ett par skott. Det visade sig behöva ”rattas” lite till, men snart funkade det.

Efter det var det dags för mig att skjuta på 80 meter. Min första tavla med övningsammunition såg ut så här:

Så här såg första tavlan på 80 meter ut.

Och sedan ”rattade” vi lite till för att ligga några centimeter över på 80 meter, så att man ligger mitt i prick på 150 meter. Så här såg min tavla ut när jag sköt sista kontrollskottet med riktig jaktammunition.

Några centimeter över på 80 meter. Blir förhoppningsvis perfekt på 150 meter.

Skönt att veta inför att vi ska skjuta med älgjaktlaget den 16 augusti. Då hänger det liksom bara på att jag gör det jag ska så  … =)

Sedan lekte vi en stund på hagelbanan.

Efter att vi blivit klara med älgbössan kunde vi gå vidare till hagelbanan och leka lite. Min Classic halvautomatbössa fortsätter att jävlas när den ska spotta ut övningsammunitionen. Det är för klen laddning i hagelskotten – tycker bössan. När jag testade ”riktig” ammunition Wetland stålhagel med 28 grams laddning gick det bra. Så i skarp jakt kommer den antagligen att funka. Men det är ju roligt, och bra, att öva lite före – eller hur?

Jag drömmer ju om en Benelli halvautomat. Kostar kring 15 000 kronor. Inte småpengar i min värld. Men snart ändå värt tror jag. För man blir ju inte så jättemunter när det bara går att ladda ett skott i taget annars blir det bara tjorv. Eller vad säger ni?

 

 

Skjutlägret har börjat

Nu börjar det! Häng med vetja! Gör ett skjutläger hos dig med!

Midsommardagen drog jag igång mitt egenhändiga skjutläger – som jag pratade om efter att ha haft en skyttedag med Leif Schmidt – som ni kan läsa här.

Jag åkte till skjutbanan i Bureå och riggade lerduvekastaren. Sedan knöt jag fast kastarsnöret i ena skon och satte igång. Första skottet blev en miss men det må vara. Sedan blev det rätt många träffar – så många att jag hann göra misstaget att tänka ”du är ju rätt vass ändå”. Efter det gick det förstås sämre. =) Här kan ni se en film som visar hur det såg ut.

Nåja, det är ju bara i början av mitt läger. Tanken är ju att jag ska utvecklas under den här lägertiden genom att jag skjuter och torrtränar kontinuerligt. 100 anläggningar per dag ska det bli, och minst 25 skott på skjutbanan, men det blir ofta mer bara för att det är så roligt. Här lite torranläggningar:

Fast bössan jävlades en del fortfarande och lyckades inte alltid spotta ut hylsan. Irriterande. Särskilt när jag skulle försöka göra en doublé. Det kan ni se på filmen här nedan.

 

 

Knöt fast lerduvekastaren i skon

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Drog iväg till skjutbanan häromdagen. Tog med mig hagelbössan, min Classic halvautomat, för att se var vi stod i vår relation. Innan vintern kom hade vi, efter kapning av kolven, hunnit bli rätt goda vänner. Men nu?

Jag riggade lerduvekastaren och knöt fast snöret i min vänstra sko. Sedan la jag dit en duva, gjorde mig redo och skickade iväg duvan genom att rycka med foten. Första blev en miss. Sen några träffar. Och så några missar igen. Tillräckligt många för att jag började surna till. Vad sjutton gjorde jag för fel?

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Hade jag haft en kunnig vän med mig hade den antagligen sett vad jag gjorde fel på en gång. Men när man ska räkna ut det själv tar det längre tid. Till slut bestämde jag mig för att jag nog sköt för lågt, under duvan. Så nästa gång siktade jag ordentligt, såg till att duvan var precis, snävt, ovanför kornet när jag sköt. Duvan pulveriserades! Och jag var så mallig.

Sedan sköt jag några duvor till. Mestadels träffar. Någon enstaka miss som jag lätt kunde bortförklara =) Skönt. Hoppas jag hinner träna en eller ett par gånger till innan vi är i slutet av maj. För då ska jag, och cirka sju personer till, gå en flyktskyttekurs för erfarne skytteinstruktören Leif Schmidt. Det kommer att bli intressant!

När jag träffade Leif Schmidt

Det var den här bilden som fick fart på Leif Schmidt.

För ett par blogginlägg sedan berättade jag att jag hade fått min hagelbössa kortad. Jag visade några bilder på min nya anläggning. Det fick Leif Schmidt att vakna.

Jag fick ett mejl. Där stod i förkortad version: ”Hej Susanne. Hittade din blogg av en tillfällighet när jag sökte på Google. Ser att PO hjälpt dig. Kolla in min hemsida, där finns kanske något som du skulle vara betjänt av. Med vänliga hälsningar Leif.”

Jag visste inte vem han var och kollade in hans hemsida: http://www.leifschmidt.se/ . Jag såg att han arrangerade skyttekurser. Jag tog inte alls illa upp utan svarade att jag förstod vad han menade, och skrev ”Och tro mig – det behövs!”

Sedan fortsatte vår mejlkonversation. Han skickade olika tips om anläggningar och liknande. Jag var glatt överraskad, vilken engagerad man!

Hux flux fick jag ett meddelande på Facebook från en tjej i skyttegruppen. Leif Schmidt skulle komma nästa torsdag och såg gärna att jag var med! Usch då, tänkte jag först. Men skärp dig, tänkte jag sen. Vilken chans att få hjälp med anläggning och skytte nu när kolven precis har kortats! Så jag åkte dit.

Här instruerar Leif Schmidt, till höger, en skytt vid namn Classe. Det var fler än jag som fick goda råd =)

Där träffade jag en mycket engagerad man som bröt lätt på tyska. Han högg tag i mig och genast avlöste instruktioner, tillrättavisningar och goda råd varandra.

– Jag vet, det blir bara korvstoppning! medgav han och lugnade sig ett tag. Men snart var han i full gång igen.

Men jag sög åt mig allt jag kunde. Försökte öppna min hjärna på vid gavel. Det var liksom bara att smida medan järnet var varmt. Eller medan tysken fanns på plats.

Han var rolig. Och jag förstår att man kan bli sådär engagerad så att man knappt kan hejda sig. Jag kan bli så ivrig att det darrar i benen av adrenalin när jag ska förklara och berätta olika hunddressyr-saker för folk med hundar som, i mitt tycke, behöver det … =)

Slamplåten som den såg ut efter att Classe skjutit. Men mitt skott såg nästan detsamma ut.

Vi testade att skjuta på en slamplåt. Mitt skott satt precis där det skulle – skönt. Sedan gick jag tillbaka till stället där lerduveskyttet pågick. Skulle jag våga? Tänk om jag var lika usel som vanligt, trots kortad kolv och Leifs tips. Till slut testade jag.

Det var enkla, raka frånduvor. Tre duvor, tre missar. Tre duvor till, tre missar. Jag försökte dölja det, men nog var jag sugen att kasta bössan till skogs och bara strunta i sådana här kränkande dumheter.

På sista skottet ställde sig Leif bakom mig.

– Du ligger för lågt, duvan är här, sa han och visade på ett glapp mellan bösspipan och duvan.

Jag provade igen.

Tre duvor. Och tre träffar! Tre duvor till. Och två eller tre träffar! Minns inte riktigt. Var bara så lycklig. Bad om flera duvor till, och typ lika många träffar! Vilken kille!

En del av Leifs utredning görs med måttband. Här på den andra tjejen som fick hjälp – och som inte ville vara med på bild.

Han hjälpte en annan tjej också. Som bråkat med en för låg kolv länge. Och som nu fick en förhöjning av Leif. Sedan började hon skjuta. Och det var en hel del missar i början. Leif var där och petade och fixade. Tipsade och trixade. Sedan kom en träff. Leif skrek högre än tjejen av glädje! Vilken kille!

Efter det orkade vi inte räkna alla träffar som tjejen lyckades med. Visst kom det någon enstaka miss ibland, men det är ju bara när man inte är beredd, eller hur?

Det märktes på de andra skyttedeltagarna att Leif visste vad han pratade om. Här är det Svante Morén som passar på att ha en pratstund.

Jag dristade mig till och med till att testa några av de svåraste duvorna. De som flyger från höger till vänster. Där det gäller att jaga ikapp duvan, gå förbi och skjuta utan att stanna upp.

Låter busenkelt i teorin. Men har varit ett helvete i praktiken. Men vet ni! Jag träffade flera stycken! Visst, jag missade en del också, men de räknar jag inte! =) Jag är bara sååå nöjd över att jag träffade flera gånger!

Leif Schmidt själv i skjutartagen. Imponerande skytt!

En dag senare får jag ett mejl från Leif. Mer instruktioner. Eller förslag om man vill se det så 😉

– Rör inte höjden på vapnet, den är bra som den är.

– Gör dig ett märke på framstocken där du ska ha vänster tumme när du har vapnet i beredskapsläget. Det har stor betydelse för din anläggning och om detta görs på rätt sätt så innebär det att du får samma anläggning från en gång till en annan.

– Försök att göra följande: anläggning snett upp i luften med osynlig hög duva. Kolven ordentligt mot kindkotan. När du har bössan uppe så böj dig långsamt framåt genom att helt enkelt dra ned vapnet till ”rakt ut-läget”. Detta medför att din kropp böjs lämpligt fram och att ditt huvud kommer i rätt läge. I denna kroppsställning tar du nu ner vapnet till utgångsläget (typ med kolven i armhålan) utan att förändra din kroppställning med det lätt framskjutna huvudet. Sedan gör du en anläggning som medför att din vänstra hand gör hela jobbet, det vill säga skjuter fram vapnet och pekar mot målet. Då kommer kolven att ”fastna” mot kindkotan utan att du behöver dra ned huvudet mot kolven. Kolven kommer osökt att hamna mot axeln om du har vänsterhanden på rätt ställe, utan att det blir ett glapp mellan kolven och axeln. Det ska liksom svischa i tyget mot kolven!

Vad säger ni om det tipset? Och om Leif Schmidt?

Jag och bössan får lära känna varandra på nytt

På torsdagen fick jag hämta bössan från kolvmakaren PO Stenmark i Hjoggböle. Vilken engagerad man! När jag åkte därifrån var jag full med hopp och goda träningstips – samt en kortare bössa.

Ni som följt min blogg vet att jag skjuter som en kratta med hagelbössan. I bästa fall har jag någon gång träffat hälften av duvorna, men i regel har det varit fler missar än träffar fastän det varit de enklaste ”frånduvorna”. I början skyllde jag på mig själv. Men fler och fler som kunde det här med hagelskytte började fråga om jag inte borde korta kolven.

Så här stor bit kapades bort från kolven.

Nu är det gjort. Cirka fem centimeter kapade PO bort från kolven.

– Det är som om du haft kläder i storlek 52 hela tiden. Hur du än försökt så har det aldrig blivit bra som bössan var förut, sa han.

Han ville se några anläggningar. Och det syntes att jag kämpat kanske lite väl länge med den långa kolven.

– I varje anläggning gör du nu tre rörelser, en framåt med bössan, en uppåt och sedan en tillbaka mot axeln, berättade PO.

Och det är ju minst sagt inte optimalt att dra bössan hela den omvägen innan den sitter rätt.

Nu visade PO att jag ska börja med bösskolven bara en liten bit ned från rätta läget, typ i armhålehöjd. Inte som skeettävlingsreglerna föreskriver – att ha bösskolven ännu längre ned vid höften nästan. Sedan ska jag torrträna och torrträna, dra upp bössan i skjutställning massor av gånger så det blir en naturlig rörelse och reflex.

Från det här läget, med bösskolven i armhålehöjd, ska jag träna på mina anläggningar.

Torrträna, torrträna! Mina bleka sommarben får ni ha överseende med =)

Nästa steg blir att skjuta enkla lerduvor som bara flyger rakt fram. Då ska jag ha bössan i skjutklart läge mot axeln innan duvan flyger iväg.

Tredje steget blir att starta med bösskolven i armhålehöjd igen. Och träna på att anlägga och skjuta.

Han var så engagerad när han berättade och visade. Jag lyssnade och tog till mig allt jag kunde. Jag vill så gärna tro honom när han avslutade:

– Om bössan passar dig, som den gör nu, och du har rätt anläggning och tittar på duvan – då träffar du. Så enkelt är det!

Hoppas siktet blir mycket bättre nu!

Jag blir liiiite bättre, och sambon får ännu mer tur

Övning ska ju ge färdighet …

Vi har varit och pangat på skjutbanan igen, jag och sambon. Jag har nämligen fått i läxa att träna riktigt mycket av min nya coach Pär Marklund.

Pär är med i mitt älgjaktlag, han tränar även i ”mitt” fågelhundsgäng med sin ungerska vizsla och han är en fena på att skjuta på lerduvor. Han har ägnat hela somrar och månadslöner åt skott och lerduvor tidigare. Numera är det lite mer återhållsamt, han har liksom lärt sig cykla och behöver bara kolla av det då och då. Han erbjöd sig att hänga med mig på en skytteomgång för att försöka reda ut varför jag missar hela tiden.

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt – eller kort …Vad säger du?

Efter några missar och några enstaka träffar hade Pär fått sig en första bild av mitt usla skytte.

• Min förhöjda kolv blev lite mindre förhöjd. Jag hade tagit i rejält när jag höjde den, och för att den skulle passa var jag tvungen att trycka ned kinden rejält mot bösskolven för att det skulle bli rätt. Och så rejält hinner man sällan trycka ned kinden, menade Pär.
• Jag skulle låta armbågen på höger arm peka utåt lite så att det skapades en grop mellan bröstmuskeln och axelmuskeln där kolven skulle ligga an.
• Jag ska hela tiden göra rörelsen så liten och kort som möjligt. Rikta pipan mot där jag förväntar mig att skjuta, både i höjd och bredd liksom. Jag kontrade med att man ju ska följa duvans riktning med bössan, gå om lite och sedan skjuta och fortsätta låta bössan svepa längs längs linjen. Jo, menade Pär, men du hinner gå med en liten bit ändå och sedan skjuta. ”Du ska inte sikta ihjäl duvan” förklarade han.
• Många gånger sköt jag över duvan. Jag fick lära mig att sänka bössan ytterligare i förhållande till målet innan jag sköt.
• Och så lite mer jädrar anamma. ”En del verkar bara ställa sig lite slappt och skjuta. Särskilt när det gäller skott på lägre höjder gäller det att stå framåtlutad och stirra, vara bestämd och skjuta”, sa han.

Med de orden i huvudet åkte jag och sambon nästa dag till skjutbanan. Jag träffade första duvan! Sen typ två missar och sen träff igen. Efter några skott till hade jag en träffprocent på cirka två av tre. Det börjar ta sig i alla fall!

Sedan fick sambon skjuta lite med min kombibössa. Han hade ju sådan tur sist ni vet, utan att vare sig ha jägarexamen eller ha skjutit särskilt mycket. Nu skickade jag sammanlagt fem duvor. Han träffade alla! Vilken himla turpelle! Och att han har mer tur nu än förra gången är ju … imponerande. Han borde köpa en lott eller nått =)

Sen sköt jag igen. Träffade två av tre, och en gång tre av tre. Då slutade vi.

Det blir mycket roligare nu när jag blivit liiite bättre. Och det är ju kul för sambon att han har sådan himla tur hela tiden så han vill fortsätta att följa med och hjälpa till med att skicka iväg duvor. =)

Nu ska jag träna ännu mer. För på söndag kommer min coach hem efter att ha varit på en utlandstripp med familjen. Då vill jag visa att det hänt något …

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som på skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas …

”Om du träffar fem i rad åker vi hem!”

Jag har övat mer på skjutbanan.

Ni har väl läst om hur fantastiskt kass jag var på hagelskyttet senast? Inte en enda av de cirka 8-10 lerduvorna träffade jag.

Det finns förstås många ursäkter/förklaringar/undanflykter:

• Jag är ny som jägare
• Antalet skott jag skjutit med både hagel och kula är lätträknade
• Min bössa är ny för mig
• Jag har nyss gjort en egenhändig kolvkamshöjning

Så nu förståååår ni väl hur svårt det måste vara? =)

Men för somliga är det visst inte alls särskilt svårt. Fastän de varken har jägarexamen eller har skjutit särskilt mycket.

Det började lite för bra för Fredrik …

Dagen efter mitt katastrofala skytte ville jag träna. Jag fick med mig sambon Fredrik som lerduvekastare-skötare. Vi tog med min gamla kombibössa också, jag tänkte att sambon kunde få damma av den lite när vi väl åkte till skjutbanan i Bureå.

Efter att vi båda värmt upp på stillastående lerduvor i sandhögen var det dags att börja skicka duvor. Fredrik skickade en duva med kastaren. Jag sköt. Miss, såklart.

Nästa duva. Pang. Träff!? Jag KÄNDE verkligen hur jag gjorde rätt. Men hur sjutton gjorde jag?

Sedan blev det typ tre-fyra missar och så en träff igen. Ungefär så där höll jag på, på cirka var femte-sjätte duva blev det träff. Fortfarande uselt, men bättre än sist i alla fall.

Efter det skulle Fredrik få testa att skjuta på några duvor. Bara testa alltså. Så han skulle förstå hur svårt det var.

Jag laddade kastaren. Skickade iväg duvan. Och pang! Fullträff.

Hmm, jädra turpelle, tänkte jag och laddade kastaren igen. Skickade iväg den. Träff.

– Träffar du fem duvor i rad så åker vi hem, sa jag halvsurt och laddade en tredje duva.

Nu äntligen missade han. =) Om det var med flit för att få skjuta mer och hålla mig på gott humör låter jag vara osagt.

Sedan träffade han cirka var tredje duva. Lagom för att jag inte skulle bli sur.

Nämen, totalt sett hade vi en kul stund tillsammans på skjutbanan. Fredrik var överraskad över hur roligt det var. Kanske han tar jägarexamen  han med. Annars får han väl utöva uppsiktsjakt bredvid mig, och skjuta de fåglar som jag och Hagel söker rätt på. Ifall jag fortsätter att suga på hagelskytte vill säga. Men än är det länge innan jag ger upp …

Inte ska väl Fredrik måsta skjuta fåglarna som jag och Hagel finner?

Svettig brottningsmatch med kolven

Det färdiga resultatet. Till slut var allt på plats.

Häromdagen tog jag tummen ur det berömda stället och köpte en kolvkamsförhöjare på Jaktgården. Öppnade nyfiket asken där hemma och hittade en liiiten, snäv damask och flera skumgummiskivor att lägga in och höja kammen med. Sen hämtade jag hagelbössan och började.

Efter cirka fem minuter var det dags att ta av sig ett plagg. Fem minuter senare rök ett till. Jisses vad den däringa lilla damasken kämpade emot! Och när jag flåsande äntligen hade fått allt på plats och provhöll bössan så hade jag stuvat in för många förhöjningsskivor. Så då var det ”bara” att göra om alltsammans.

Kanske inte lika snyggt, men definitivt bekvämare.

Jag provade typ sju ställningar och fyra metoder. Ja, det låter som om jag gjorde något helt annat, men det var bara jag och en bössa som brottades på golvet. Jag försökte hålla fast pipan med mina fötter medan jag trädde den osamarbetsvilliga damasken över inläggsskivorna.

Till slut var jag klar. Ångande lyfte jag bössan till axeln – och ljuv musik uppstod! Det är ju så här det ska kännas!

Jag kunde sikta på ett vettigt sätt, såg både spången och kornet, samtidigt som bakkappan låg an mot själva bröstmuskeln och inte nyckelbenet. Jag fick en fin kindkudde mot kolvkammen – och kinden kommer att få lite extra stötdämpning nu med skumgummiskivorna. Perfekt! Nu hoppas vi bara att det kommer att resultera i ett mycket bättre skytte också – men det återstår att se …

En skjutövning – som var ett skjutPROV!

– Hur känns det inför skjutningen imorgon? frågade en kompis på lördagen.

– Jodå, det känns bra. Vi ska få träna på kulskytte och hagelskytte, så det känns bra. Det är ju övning – inget prov, svarade jag lugnt. 

Om jag bara hade vetat …

När klockan närmade sig 12 på söndagen parkerade jag bredvid några andra bilar vid sandtaget i Långviken. ”Det var väldans så många andra det verkar vara här, inte bara folk från min kurs” tänkte jag när jag såg mig omkring.

Jag stoppade in öronpropparna och gick ned till platsen där Lena och Mikael Boholm från Jaktgården hade riggat upp två skjutstationer, en för kulskyttet och en för hagelskyttet. Skjutandet pågick redan för fullt. Det var olika grupperingar som flyttade runt mellan stationerna. Jag stod och tittade på ett tag för att få ett grepp om situationen. Då fick jag syn på examinatorn från teoriprovet som gick runt med hörselkåpor och såg förnöjsam ut. Vad gjorde han här?

– Han ska se lite hur ni skjuter så han har något att jämföra med senare i Jörn, fick jag förklarat för mig av Lena.

Dessa skulle vi sikta på med 22:an.

Nåja, snart hade jag annat att tänka på. Det var dags för mitt kulskytte. Det kände jag mig ganska trygg med. Det är ju liksom ”bara” att sikta med kikarsiktet och trycka av. Vi fick testa en 22:a och en 222:a. Den första påminde om en ärtbössa, ”poff” lät det nästan lite gulligt och så snurrade de små pricktavlorna så snällt.

Sedan var det dags för 222:an. När andra skjutit med den hade det rent av vibrerat i marken så jag var orolig att det var samma modell som den älgstudsare jag testat en gång, då jag typ gled baklänges nedför en snöhög av rekylen. Men det visade sig vara helt lugnt. Visserligen dånade den väldigt kraftfullt, men det var mest ljud och inte så mycket rekyl. Bössan ”stegrade” sig inte heller på samma sätt som den älgstudsare jag provat tidigare.

Här skjuter jag med 222:an medan Lena känner lugnet och dricker kaffe

De hål som är markerade med blå överstrykningspenna är mina. Viktigast var inte att hamna i mitten på tavlan utan att samla dem väl, vilket jag ansågs ha lyckats med.

Efter att kulskyttet var avklarat var det dags för hagelskyttet. Nu var jag inte lika kaxig. Jag visste ju att jag inte var någon naturbegåvning på detta. Men det skulle bli kul att testa att skjuta med halvautomat, kanske hade jag mer tur med den?

Första duvan träffade jag! Tror att jag och Mikael blev lika förvånade. Nästa missade jag – förstås. Sedan var det en blandad kompott med missar och träffar om vartannat. Jag var lite hetsig och ville gärna skjuta snabbt så inte duvan skulle hinna så långt bort, vilket gjorde att kindstödet inte blev helt okej alla gånger – och det straffade sig snabbt.

Mikael Boholm börjar nog fundera hur jag siktar egentligen.

Nåja, till slut hade jag träffat så pass många att Mikael var nöjd. När jag tackat för mig och gick mot bilen passerade jag examinatorn. Han hade ett block där man skulle skriva upp sitt namn och personnummer.

– Vi tänkte att vi kunde beta av hagelskyttet och delar av kulskyttet nu, så har ni bara älgbanan kvar senare i Jörn. Det är ju mycket bättre att ni får skjuta här i lugn och ro och tro att det är en övning, än att komma till Jörn och vara nervösa, spända och skjuta sämre, menade han.

Så det var ett skjutprov ändå? Jag hade haft det lite på känn, men inte velat utreda det för mycket och skapa fjärilar i magen. Så skönt då. Då är det ju ”bara” älgskyttet kvar då. Stående skytte mot rörligt mål. Lätt som en plätt, eller? Berätta ni som gjort det, vad kan jag vänta mig?