Jag sköt så mycket att bössan gick sönder

 

Här är jag in action. Det är för himla kul att skjuta – särskilt när det går bra.

I torsdags var jag på skyttekurs tillsammans med nio andra deltagare. Leif Schmidt drillade oss i hagelskyttets konster från klockan 09.00 på morgonen till klockan 17.00 på eftermiddagen. Gissa om man var mör efter det!? Och gissa när bössan strejkade?

Vi började med teori. Leif Schmidt hjälpte oss mäta upp våra bössor, och kroppar, för att se om de passade ihop. Om inte så justerades bössorna, ofta med höjd kolvkam, eftersom dessa är enklare att justera än den mänskliga kroppen.

Sedan gick vi ut för att kolla hur skotten satt när vi sköt på en så kallad slamplåt, en plåt målad med vit kalkfärg så vi såg var hagelsvärmen tagit.

Leif Schmidt visade sin väl inarbetade anläggning.

Leif Schmidt hjälpte oss alla på olika sätt. Han såg direkt vad vi gjorde fel.

Min uppfödare Irene Nilsson fick några uppmuntrande ord och bra tips.

Efter det började vi skjuta på lerduvor. Först enkla frånduvor. Sedan motduvor. Och senare sidoduvor.

För min egen del gick det väl halvhyfsat. Missar och träffar om vartannat, fast nog tror jag att träffarna var något fler än missarna. När jag känner att bössan hamnar rätt i anläggningen och allt annat – ja då vet jag att det är rätt. Det känns så tydligt. Men däremellan hamnade bössan både lite si och så i anläggningen.

– Du har slarvat med torrträningen, bannade Leif Schmidt.

Tyvärr har han helt rätt. Om jag får ”fuska” och lägga an bössan redan innan lerduvan flyger iväg – ja då träffar jag oftast. Men ska jag dra upp den och få till anläggningen i ett nafs – tja då blir det inte alltid lika bra.

Här stack Leif Schmidt in huvudet i bilden för att se hur jag sköt =)

Så det blir att torrträna. Nu banne mig! Jag har en plan om att göra ett eget veckolångt träningsläger om någon vecka eller så. Minst 100 torranläggningar per dag. Och minst 25 skott på skjutbanan varje dag. Det låter inte så mycket, men jag tänker att det ska inte bli så stor affär av det – jag ska bara sticka iväg och bränna av några skott.

Min tanke är att jag kommer att märka stor skillnad under veckan, eller vad tror ni? Sedan ska jag förstås fortsätta att torranlägga och skjuta ofta även efter den veckan, men kanske inte varje dag. Det gör jag bara för att få köra intensivt en period och se vad det ger.

Vi hjälptes åt att skicka duvor åt varandra. Här är det herr Bystedt från Kusmark som ser positivt på livet.

Min uppfödare Irene Nilsson i skjutartagen.

Det var där kring klockan 16 som vi blev riktigt kaxiga och började försöka skjuta dubléer. Jag trodde mig inte ha så stora chanser men tänkte testa ändå. Det var då bössan pajade.

Tidigare under dagen hade jag skjutit med blyhagel. Men nu de sista gångerna hade jag övergått till stålhagel. Jag märkte att ”utspottningen” av hylsorna kärvade lite, och misstänkte att det kunde bero på att det var stålhagel. Bössan, som är en Classic halvautomat, är för all del stålhageltestad, men som någon sa ”det kan ju vara en annan laddning i stålhagelpatronerna än i blyhagelpatronerna som gör att de lättare fastnar”.

Till slut fastnade en hagelpatron i avfyrningsläget. Och när jag skulle dra tillbaka luckan för att tömma bössan gick den inte att rubba. Inte heller den knapp som jag använder för att spotta ut överblivna, oskjutna, skott. Usch.

Vi började plocka isär bössan och fick ut den redan avfyrade patronen som fastnat. Men sedan skulle jag få ihop allt igen. Jag har ju bara plockat isär bössan helt och hållet en gång förut och kände mig inte helt bombsäker på allt. Jag fick ihop det till slut, men då gick inte den där ”ploppen” att sätta in – den som man drar i när man ska öppna luckan. Gissningsvis var det någon säkerhetsspärr som var i vägen, men varken jag eller någon annan lyckades hitta var man skulle pilla till det. Typiskt.

Nu var det förstås en del som cirkulerade runt och sa stöttande ord som ”Det är därför jag aldrig skaffat halvautomat” och ”Det är så det brukar vara – de med halvautomat får problem vid sådana här träffar.” Jag som är ny inom det här, och som äger en halvautomat, vill gärna skylla på stålhaglen istället. Med blyhagel har den funkat bra, med stålhagel rätt dåligt. Visst ska bössan helst funka med stålhagel också, särskilt som den är stålhageltestad, men om laddningen inte är den rätta för den här bössan så kanske man får vänta sig problem av den här typen?

Nåja, till veckan planerar jag ett besök på vapenaffären där bössan, och de jädra stålhaglen, är inköpt och fixa detta. Sen ska jag börja med mitt träningsläger – med bly! =)

Så här såg jag ut, och kände mig, efter en hel dags skjutande. Man blir lite mosig!

När jag träffade Leif Schmidt

Det var den här bilden som fick fart på Leif Schmidt.

För ett par blogginlägg sedan berättade jag att jag hade fått min hagelbössa kortad. Jag visade några bilder på min nya anläggning. Det fick Leif Schmidt att vakna.

Jag fick ett mejl. Där stod i förkortad version: ”Hej Susanne. Hittade din blogg av en tillfällighet när jag sökte på Google. Ser att PO hjälpt dig. Kolla in min hemsida, där finns kanske något som du skulle vara betjänt av. Med vänliga hälsningar Leif.”

Jag visste inte vem han var och kollade in hans hemsida: http://www.leifschmidt.se/ . Jag såg att han arrangerade skyttekurser. Jag tog inte alls illa upp utan svarade att jag förstod vad han menade, och skrev ”Och tro mig – det behövs!”

Sedan fortsatte vår mejlkonversation. Han skickade olika tips om anläggningar och liknande. Jag var glatt överraskad, vilken engagerad man!

Hux flux fick jag ett meddelande på Facebook från en tjej i skyttegruppen. Leif Schmidt skulle komma nästa torsdag och såg gärna att jag var med! Usch då, tänkte jag först. Men skärp dig, tänkte jag sen. Vilken chans att få hjälp med anläggning och skytte nu när kolven precis har kortats! Så jag åkte dit.

Här instruerar Leif Schmidt, till höger, en skytt vid namn Classe. Det var fler än jag som fick goda råd =)

Där träffade jag en mycket engagerad man som bröt lätt på tyska. Han högg tag i mig och genast avlöste instruktioner, tillrättavisningar och goda råd varandra.

– Jag vet, det blir bara korvstoppning! medgav han och lugnade sig ett tag. Men snart var han i full gång igen.

Men jag sög åt mig allt jag kunde. Försökte öppna min hjärna på vid gavel. Det var liksom bara att smida medan järnet var varmt. Eller medan tysken fanns på plats.

Han var rolig. Och jag förstår att man kan bli sådär engagerad så att man knappt kan hejda sig. Jag kan bli så ivrig att det darrar i benen av adrenalin när jag ska förklara och berätta olika hunddressyr-saker för folk med hundar som, i mitt tycke, behöver det … =)

Slamplåten som den såg ut efter att Classe skjutit. Men mitt skott såg nästan detsamma ut.

Vi testade att skjuta på en slamplåt. Mitt skott satt precis där det skulle – skönt. Sedan gick jag tillbaka till stället där lerduveskyttet pågick. Skulle jag våga? Tänk om jag var lika usel som vanligt, trots kortad kolv och Leifs tips. Till slut testade jag.

Det var enkla, raka frånduvor. Tre duvor, tre missar. Tre duvor till, tre missar. Jag försökte dölja det, men nog var jag sugen att kasta bössan till skogs och bara strunta i sådana här kränkande dumheter.

På sista skottet ställde sig Leif bakom mig.

– Du ligger för lågt, duvan är här, sa han och visade på ett glapp mellan bösspipan och duvan.

Jag provade igen.

Tre duvor. Och tre träffar! Tre duvor till. Och två eller tre träffar! Minns inte riktigt. Var bara så lycklig. Bad om flera duvor till, och typ lika många träffar! Vilken kille!

En del av Leifs utredning görs med måttband. Här på den andra tjejen som fick hjälp – och som inte ville vara med på bild.

Han hjälpte en annan tjej också. Som bråkat med en för låg kolv länge. Och som nu fick en förhöjning av Leif. Sedan började hon skjuta. Och det var en hel del missar i början. Leif var där och petade och fixade. Tipsade och trixade. Sedan kom en träff. Leif skrek högre än tjejen av glädje! Vilken kille!

Efter det orkade vi inte räkna alla träffar som tjejen lyckades med. Visst kom det någon enstaka miss ibland, men det är ju bara när man inte är beredd, eller hur?

Det märktes på de andra skyttedeltagarna att Leif visste vad han pratade om. Här är det Svante Morén som passar på att ha en pratstund.

Jag dristade mig till och med till att testa några av de svåraste duvorna. De som flyger från höger till vänster. Där det gäller att jaga ikapp duvan, gå förbi och skjuta utan att stanna upp.

Låter busenkelt i teorin. Men har varit ett helvete i praktiken. Men vet ni! Jag träffade flera stycken! Visst, jag missade en del också, men de räknar jag inte! =) Jag är bara sååå nöjd över att jag träffade flera gånger!

Leif Schmidt själv i skjutartagen. Imponerande skytt!

En dag senare får jag ett mejl från Leif. Mer instruktioner. Eller förslag om man vill se det så 😉

– Rör inte höjden på vapnet, den är bra som den är.

– Gör dig ett märke på framstocken där du ska ha vänster tumme när du har vapnet i beredskapsläget. Det har stor betydelse för din anläggning och om detta görs på rätt sätt så innebär det att du får samma anläggning från en gång till en annan.

– Försök att göra följande: anläggning snett upp i luften med osynlig hög duva. Kolven ordentligt mot kindkotan. När du har bössan uppe så böj dig långsamt framåt genom att helt enkelt dra ned vapnet till ”rakt ut-läget”. Detta medför att din kropp böjs lämpligt fram och att ditt huvud kommer i rätt läge. I denna kroppsställning tar du nu ner vapnet till utgångsläget (typ med kolven i armhålan) utan att förändra din kroppställning med det lätt framskjutna huvudet. Sedan gör du en anläggning som medför att din vänstra hand gör hela jobbet, det vill säga skjuter fram vapnet och pekar mot målet. Då kommer kolven att ”fastna” mot kindkotan utan att du behöver dra ned huvudet mot kolven. Kolven kommer osökt att hamna mot axeln om du har vänsterhanden på rätt ställe, utan att det blir ett glapp mellan kolven och axeln. Det ska liksom svischa i tyget mot kolven!

Vad säger ni om det tipset? Och om Leif Schmidt?