När jag träffade Leif Schmidt

Det var den här bilden som fick fart på Leif Schmidt.

För ett par blogginlägg sedan berättade jag att jag hade fått min hagelbössa kortad. Jag visade några bilder på min nya anläggning. Det fick Leif Schmidt att vakna.

Jag fick ett mejl. Där stod i förkortad version: ”Hej Susanne. Hittade din blogg av en tillfällighet när jag sökte på Google. Ser att PO hjälpt dig. Kolla in min hemsida, där finns kanske något som du skulle vara betjänt av. Med vänliga hälsningar Leif.”

Jag visste inte vem han var och kollade in hans hemsida: http://www.leifschmidt.se/ . Jag såg att han arrangerade skyttekurser. Jag tog inte alls illa upp utan svarade att jag förstod vad han menade, och skrev ”Och tro mig – det behövs!”

Sedan fortsatte vår mejlkonversation. Han skickade olika tips om anläggningar och liknande. Jag var glatt överraskad, vilken engagerad man!

Hux flux fick jag ett meddelande på Facebook från en tjej i skyttegruppen. Leif Schmidt skulle komma nästa torsdag och såg gärna att jag var med! Usch då, tänkte jag först. Men skärp dig, tänkte jag sen. Vilken chans att få hjälp med anläggning och skytte nu när kolven precis har kortats! Så jag åkte dit.

Här instruerar Leif Schmidt, till höger, en skytt vid namn Classe. Det var fler än jag som fick goda råd =)

Där träffade jag en mycket engagerad man som bröt lätt på tyska. Han högg tag i mig och genast avlöste instruktioner, tillrättavisningar och goda råd varandra.

– Jag vet, det blir bara korvstoppning! medgav han och lugnade sig ett tag. Men snart var han i full gång igen.

Men jag sög åt mig allt jag kunde. Försökte öppna min hjärna på vid gavel. Det var liksom bara att smida medan järnet var varmt. Eller medan tysken fanns på plats.

Han var rolig. Och jag förstår att man kan bli sådär engagerad så att man knappt kan hejda sig. Jag kan bli så ivrig att det darrar i benen av adrenalin när jag ska förklara och berätta olika hunddressyr-saker för folk med hundar som, i mitt tycke, behöver det … =)

Slamplåten som den såg ut efter att Classe skjutit. Men mitt skott såg nästan detsamma ut.

Vi testade att skjuta på en slamplåt. Mitt skott satt precis där det skulle – skönt. Sedan gick jag tillbaka till stället där lerduveskyttet pågick. Skulle jag våga? Tänk om jag var lika usel som vanligt, trots kortad kolv och Leifs tips. Till slut testade jag.

Det var enkla, raka frånduvor. Tre duvor, tre missar. Tre duvor till, tre missar. Jag försökte dölja det, men nog var jag sugen att kasta bössan till skogs och bara strunta i sådana här kränkande dumheter.

På sista skottet ställde sig Leif bakom mig.

– Du ligger för lågt, duvan är här, sa han och visade på ett glapp mellan bösspipan och duvan.

Jag provade igen.

Tre duvor. Och tre träffar! Tre duvor till. Och två eller tre träffar! Minns inte riktigt. Var bara så lycklig. Bad om flera duvor till, och typ lika många träffar! Vilken kille!

En del av Leifs utredning görs med måttband. Här på den andra tjejen som fick hjälp – och som inte ville vara med på bild.

Han hjälpte en annan tjej också. Som bråkat med en för låg kolv länge. Och som nu fick en förhöjning av Leif. Sedan började hon skjuta. Och det var en hel del missar i början. Leif var där och petade och fixade. Tipsade och trixade. Sedan kom en träff. Leif skrek högre än tjejen av glädje! Vilken kille!

Efter det orkade vi inte räkna alla träffar som tjejen lyckades med. Visst kom det någon enstaka miss ibland, men det är ju bara när man inte är beredd, eller hur?

Det märktes på de andra skyttedeltagarna att Leif visste vad han pratade om. Här är det Svante Morén som passar på att ha en pratstund.

Jag dristade mig till och med till att testa några av de svåraste duvorna. De som flyger från höger till vänster. Där det gäller att jaga ikapp duvan, gå förbi och skjuta utan att stanna upp.

Låter busenkelt i teorin. Men har varit ett helvete i praktiken. Men vet ni! Jag träffade flera stycken! Visst, jag missade en del också, men de räknar jag inte! =) Jag är bara sååå nöjd över att jag träffade flera gånger!

Leif Schmidt själv i skjutartagen. Imponerande skytt!

En dag senare får jag ett mejl från Leif. Mer instruktioner. Eller förslag om man vill se det så 😉

– Rör inte höjden på vapnet, den är bra som den är.

– Gör dig ett märke på framstocken där du ska ha vänster tumme när du har vapnet i beredskapsläget. Det har stor betydelse för din anläggning och om detta görs på rätt sätt så innebär det att du får samma anläggning från en gång till en annan.

– Försök att göra följande: anläggning snett upp i luften med osynlig hög duva. Kolven ordentligt mot kindkotan. När du har bössan uppe så böj dig långsamt framåt genom att helt enkelt dra ned vapnet till ”rakt ut-läget”. Detta medför att din kropp böjs lämpligt fram och att ditt huvud kommer i rätt läge. I denna kroppsställning tar du nu ner vapnet till utgångsläget (typ med kolven i armhålan) utan att förändra din kroppställning med det lätt framskjutna huvudet. Sedan gör du en anläggning som medför att din vänstra hand gör hela jobbet, det vill säga skjuter fram vapnet och pekar mot målet. Då kommer kolven att ”fastna” mot kindkotan utan att du behöver dra ned huvudet mot kolven. Kolven kommer osökt att hamna mot axeln om du har vänsterhanden på rätt ställe, utan att det blir ett glapp mellan kolven och axeln. Det ska liksom svischa i tyget mot kolven!

Vad säger ni om det tipset? Och om Leif Schmidt?

Jag och bössan får lära känna varandra på nytt

På torsdagen fick jag hämta bössan från kolvmakaren PO Stenmark i Hjoggböle. Vilken engagerad man! När jag åkte därifrån var jag full med hopp och goda träningstips – samt en kortare bössa.

Ni som följt min blogg vet att jag skjuter som en kratta med hagelbössan. I bästa fall har jag någon gång träffat hälften av duvorna, men i regel har det varit fler missar än träffar fastän det varit de enklaste ”frånduvorna”. I början skyllde jag på mig själv. Men fler och fler som kunde det här med hagelskytte började fråga om jag inte borde korta kolven.

Så här stor bit kapades bort från kolven.

Nu är det gjort. Cirka fem centimeter kapade PO bort från kolven.

– Det är som om du haft kläder i storlek 52 hela tiden. Hur du än försökt så har det aldrig blivit bra som bössan var förut, sa han.

Han ville se några anläggningar. Och det syntes att jag kämpat kanske lite väl länge med den långa kolven.

– I varje anläggning gör du nu tre rörelser, en framåt med bössan, en uppåt och sedan en tillbaka mot axeln, berättade PO.

Och det är ju minst sagt inte optimalt att dra bössan hela den omvägen innan den sitter rätt.

Nu visade PO att jag ska börja med bösskolven bara en liten bit ned från rätta läget, typ i armhålehöjd. Inte som skeettävlingsreglerna föreskriver – att ha bösskolven ännu längre ned vid höften nästan. Sedan ska jag torrträna och torrträna, dra upp bössan i skjutställning massor av gånger så det blir en naturlig rörelse och reflex.

Från det här läget, med bösskolven i armhålehöjd, ska jag träna på mina anläggningar.

Torrträna, torrträna! Mina bleka sommarben får ni ha överseende med =)

Nästa steg blir att skjuta enkla lerduvor som bara flyger rakt fram. Då ska jag ha bössan i skjutklart läge mot axeln innan duvan flyger iväg.

Tredje steget blir att starta med bösskolven i armhålehöjd igen. Och träna på att anlägga och skjuta.

Han var så engagerad när han berättade och visade. Jag lyssnade och tog till mig allt jag kunde. Jag vill så gärna tro honom när han avslutade:

– Om bössan passar dig, som den gör nu, och du har rätt anläggning och tittar på duvan – då träffar du. Så enkelt är det!

Hoppas siktet blir mycket bättre nu!