Jag sköt mig själv i pannan …

Snart drar älgen iväg. Då gäller det att vara beredd.

I lördags hade vi gemensam skytteträff med älgjaktlaget. Jag sköt både riktigt bra, och rätt dåligt. Dessutom i min egen panna.

Vi skulle skjuta tre serier på älgbanan. Först på en stillastående älg, sedan en löpande. Efter det skjuts det på en ny stillastående, och så en löpande tillbaka.

Grabbarna Gerth och Lelle väntar på sin tur.

Vi är två tjejer i jaktlaget. Här är Erika Båtsman.

Första omgången fick jag fullträff på stillastående OCH på löpande, hör och häpna. På väg tillbaka blev det fullträff på stillastående och sedan miss på löpande, jag låg för långt fram. Ungefär så fortsatte det. Bra träffar på stillastående, och allt från fullträff till totalmiss på löpande. Jag har som ingen riktig taktik där … man skulle få skjuta på löpande oftare …

Jag får ett pulspåslag när jag skjuter på banan. Man får inte hålla på och fundera och rappla, då skiter det sig. I min iver kommer jag närmare och närmare kikarsiktet. Och till slut – pang – flyger kikarsiktet upp i pannan. AJ!

Fick en snygg bula som värkte rejält. Men det blev ett bra samtalsämne vid den cykelfest som hölls i byn samma kväll! =)

Här är jag med min bula i pannan. Så går det när man blir för ivrig.

Ett par fullträffar – och en i skägget

Nu gäller det! Barry laddar inför sin nästa skjutning och ser ut att nästan be en bön med skotten i hand.

På lördagen var det dags för något jag både gruvat mig för och sett fram emot. Nu skulle hela älgjaktlaget skjuta tillsammans på älgbanan.

Jag var riktigt nervös. Jag menar – här kommer jag med en så färsk jägarexamen att underskriften knappt har torkat, och med en bössa som jag skjutit med tre gånger. De andra herrarna i laget har ju varit med i runt 40-50 år allihop, ja förutom ett par ”ungdomar” i min ålder kanske. Men de har ändå hunnit vara med ett bra tag. Jag var rädd att jag skulle bli synad extra i sömmarna och att jag inte skulle hålla måttet enligt deras bedömning.

Först fick en herre skjuta, sedan en till. Efter det var det min tur. Jag hade med mig skjutpinnen som hunnit komma med postorder.

”De får skratta bäst de vill åt skjutpinnen”, tänkte jag. Hellre har jag med skjutpinne och träffar någorlunda än att jag försöker vara cool och skjuta utan – för jag har ju sett hur ”bra” det brukar gå. Då skulle nog älgen kunna springa oskadad flera varv fram och tillbaka.

Tryckte in magasinet, fixade med pinnen, hittade älgtavlan i kikarsiktet. Försökte lugna mitt bultande hjärta med ett djupt andetag – och tryckte av.

Klick lät det. Klantskalle! Hade ju glömt mantla så att kulan kom fram i loppet. Jag fixade till det och provade igen. Andades, siktade och tryckte av.

Pang! Sedan gällde det att snabbt mantla om och hitta älgen igen när den börjar ”springa” längs banan. Försökte hitta ett lagom läge framför älgen att trycka av, men vad sjutton var lagom, och sedan sköt jag.  Sedan tittade älgen ut igen, jag sköt och mantlade snabbt om och hittade älgen i siktet när den sprang igen och sköt igen. Det var EN serie. Två till skulle jag och alla andra göra.

Mannen som skötte älgbanan kunde direkt avläsa på datorn hur träffarna såg ut, och alla var inom skottområdet, men de skott jag skjutit när älgen sprang var på gränsen.

Nu kunde jag pusta ut en stund medan de andra sköt. Det var mysigt, en trevlig stämning när alla satt och halvskrek med sina hörselkåpor. Två syskon, en tjej och en kille, berättade hur de redan som små fått följa med pappa på jakten. Och jag berättade att jag inte haft föräldrar som jagat utan att allt är nytt för mig – nytt och spännande.

– Det är kul att höra hur det låter i kommunicken när någon skjutit sin första älg, sa en av herrarna och skrattade gott.

Jag skrattade med, kunde mycket väl tänka mig i vilken falsett jag skulle framföra ett meddelande om att jag nyss skjutit en älg. Mycket puls kommer det nog att vara!

Snart var det dags att skjuta nästa serie. Var lite mer avslappnad nu. Kollade att jag mantlat fram en kula innan jag la bössan i stödet. Pang, sedan mantla om och så skjuta igen på den springande älgen. Likadant tillbaka, men jag kände att sista skottet blev konstigt.

– Fem etta, fem etta, meddelade banskötaren.

Per Marklund gör sig redo för en serie.

Några mitt i prick, till och med när den sprang. Men så hade jag satt det sista skottet i älgens skägg. Inte så bra kanske, men jag var ruggigt nöjd över fem ettorna.

Lite senare gjorde jag sista serien. Bra träffar på stillastående skyttet, tveksamma träffar på den springande älgen. Beror ju till stor del på att jag inte lärt mig vad som är ”lagom” framförhållning än.

Om nu herrarna i laget spanade extra på mitt skytte så döljde de det ganska bra ändå. De verkade mest nyfikna, frågade vad jag hade för bössa och sånt. De mobbade mig ingenting för käppen, tvärtom var det minsann några herrar som visade ett intresse för pinnen, en av dem testade till och med att skjuta med den men tyckte att det kändes bättre utan. Det är klart – det är ju han van. Om sisådär 40 år kanske jag också kan skjuta utan pinne – om jag vill! =)

En av herrarna vågar minsann testa min skjutpinne!

En skjutövning – som var ett skjutPROV!

– Hur känns det inför skjutningen imorgon? frågade en kompis på lördagen.

– Jodå, det känns bra. Vi ska få träna på kulskytte och hagelskytte, så det känns bra. Det är ju övning – inget prov, svarade jag lugnt. 

Om jag bara hade vetat …

När klockan närmade sig 12 på söndagen parkerade jag bredvid några andra bilar vid sandtaget i Långviken. ”Det var väldans så många andra det verkar vara här, inte bara folk från min kurs” tänkte jag när jag såg mig omkring.

Jag stoppade in öronpropparna och gick ned till platsen där Lena och Mikael Boholm från Jaktgården hade riggat upp två skjutstationer, en för kulskyttet och en för hagelskyttet. Skjutandet pågick redan för fullt. Det var olika grupperingar som flyttade runt mellan stationerna. Jag stod och tittade på ett tag för att få ett grepp om situationen. Då fick jag syn på examinatorn från teoriprovet som gick runt med hörselkåpor och såg förnöjsam ut. Vad gjorde han här?

– Han ska se lite hur ni skjuter så han har något att jämföra med senare i Jörn, fick jag förklarat för mig av Lena.

Dessa skulle vi sikta på med 22:an.

Nåja, snart hade jag annat att tänka på. Det var dags för mitt kulskytte. Det kände jag mig ganska trygg med. Det är ju liksom ”bara” att sikta med kikarsiktet och trycka av. Vi fick testa en 22:a och en 222:a. Den första påminde om en ärtbössa, ”poff” lät det nästan lite gulligt och så snurrade de små pricktavlorna så snällt.

Sedan var det dags för 222:an. När andra skjutit med den hade det rent av vibrerat i marken så jag var orolig att det var samma modell som den älgstudsare jag testat en gång, då jag typ gled baklänges nedför en snöhög av rekylen. Men det visade sig vara helt lugnt. Visserligen dånade den väldigt kraftfullt, men det var mest ljud och inte så mycket rekyl. Bössan ”stegrade” sig inte heller på samma sätt som den älgstudsare jag provat tidigare.

Här skjuter jag med 222:an medan Lena känner lugnet och dricker kaffe

De hål som är markerade med blå överstrykningspenna är mina. Viktigast var inte att hamna i mitten på tavlan utan att samla dem väl, vilket jag ansågs ha lyckats med.

Efter att kulskyttet var avklarat var det dags för hagelskyttet. Nu var jag inte lika kaxig. Jag visste ju att jag inte var någon naturbegåvning på detta. Men det skulle bli kul att testa att skjuta med halvautomat, kanske hade jag mer tur med den?

Första duvan träffade jag! Tror att jag och Mikael blev lika förvånade. Nästa missade jag – förstås. Sedan var det en blandad kompott med missar och träffar om vartannat. Jag var lite hetsig och ville gärna skjuta snabbt så inte duvan skulle hinna så långt bort, vilket gjorde att kindstödet inte blev helt okej alla gånger – och det straffade sig snabbt.

Mikael Boholm börjar nog fundera hur jag siktar egentligen.

Nåja, till slut hade jag träffat så pass många att Mikael var nöjd. När jag tackat för mig och gick mot bilen passerade jag examinatorn. Han hade ett block där man skulle skriva upp sitt namn och personnummer.

– Vi tänkte att vi kunde beta av hagelskyttet och delar av kulskyttet nu, så har ni bara älgbanan kvar senare i Jörn. Det är ju mycket bättre att ni får skjuta här i lugn och ro och tro att det är en övning, än att komma till Jörn och vara nervösa, spända och skjuta sämre, menade han.

Så det var ett skjutprov ändå? Jag hade haft det lite på känn, men inte velat utreda det för mycket och skapa fjärilar i magen. Så skönt då. Då är det ju ”bara” älgskyttet kvar då. Stående skytte mot rörligt mål. Lätt som en plätt, eller? Berätta ni som gjort det, vad kan jag vänta mig?