Första tjädern – på ett helkonstigt sätt

Vilka jakthundar! Kyla till vänster, Modd till höger.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är faktiskt helfestligt. Här har jag gått och tagit jägarexamen, skaffat vorsteh, utbildat den i fågelhundens alla läror och gått miltals i skogen – utan att få med mig en enda fågel i säcken.

Igår åkte sambon ut med fyrhjulingen, dragen av ett tiospann slädhundar, däribland vorstehn. Ute på en skogsväg i mörkret såg han ett öga glimma till. En stor fågel satt vid vägkanten.

– Den flaxar väl snart iväg, tänkte sambon och puttrade närmare.

Men den flaxade inte iväg. Om den sov, eller var sjuk eller skadad, ja det är svårt att veta. Men hundarna längst fram i spannet kunde kasta sig över den. Inte ett ljud. Vare sig från fågeln eller hundarna. Sambon stannade och blandade sig i brottningsmatchen.

Han fick fram en tjädertupp, som fortfarande levde. Så han letade reda på en påk och klubbade den.

Jag satt i tv-soffan när fyhjulingen mullrade hem igen. Efter en stund öppnades ytterdörren.

– Du kommer aldrig att tro det här, titta vad som ligger på bron, sa sambon.

Och jag kom ut och såg en maffig tjädertupp! Läckert! Vilken imponerande syn.

Min första tjäder. Eller min och min, egentligen var det sambons och sibbarnas. Snopet.

Men snacka om snopet! Det var två siberian huskys som, samtidigt som de tillsammans med åtta andra, drog en fyrhjuling efter sig – fällde den första tjädern. Otippat, eller vad säger ni?

Snabbt blev det att läsa på om hängning och mörning. Fågeln ska inte bli under tio grader på tio timmar. Var sjutton skulle jag hänga den då? Det fick bli ett svalt förråd i tvättstugan. Senare får det bli ännu lite kallare miljö i garaget.

Men sen då, den ska hänga i 40 dygnsgrader, blir det 40 dagar i garaget då om temperaturen håller sig kring nollan? Verkar ju jättelänge. Den var dessutom lite skadad på ena bröstet efter hundarnas framfart, eller om den var det innan? Hur påverkar sådana skador hur pass länge jag vågar låta den hänga?

Tror jag satsar på att ta ur bröstfiléerna bara, eller vad säger ni? Har ni något trevligt recept på tjäder? =)

Började med bitterhet – avslutade med fart

Therese och Saila Suorsa resonerar om vad GPS:en visar.

Andra kursdagen: Första sökpasset med Hagel på söndagsmorgonen började uselt. Han gick knappt ut något, intresserade sig för pinnar och annat tjafs. Jag blev sur, otroligt sur. Tänkte koppla honom och gå hem.

Vi testade vägjakt då orrar ofta sitter i dikena. Här är det Therese och Della som kör.

Men vi tragglade på. Tog en fikapaus vid bilarna och körde igång andra passet. Nu var det mer vind, motvind. Det gjorde att han fick mer fart och jag blev genast lite gladare. Men ännu ingen fågel i sikte, fastän vi gick på de rätta platserna. Däremot såg vi en huggorm …

Usch, inte mitt favoritdjur precis.

Ockeli fixade fågel åt oss.

Och han är fenomenal på att se lidande ut när man äter sin korvmacka.

Efter att vi åter var vid bilarna sa kursledaren Saila Suorsa att hon skulle ta ut sin erfarna, strävhåriga vorsteh Ockeli. Han kanske kunde finna fågel åt oss så unghundarna fick chansen att lukta på rätt vilt.

Och kan ni tänka er – det gjorde han! Hurra! Han stod på några legor, kom närmare. Det blev buskage i vägen för min del. Pang, pang lät det. Sen en massa visslande och efter en stund kom Saila mot oss med en sprattlande ung orrhöna i famnen.

– Vet ni hur man gör när man avlivar fåglar som inte är helt döda? frågade hon.

Nja, vi hade väl sett och hört om diverse karateslag i nacken på fåglarna.

– Ni gör bara så här, sa Saila.

Hon tryckte in fågelns huvud mot dens eget bröst, sedan pressade hon ned den i mossan.

– Då kvävs den snabbt. Det är ett enkelt och inte så våldsamt sätt att avsluta det hela, säger hon.

Saila visade hur hon kväver orren.

Under hela tiden vibrerade Hagel. Han var som förstenad. Nog visste han att det där var själva GREJEN med att vara i skogen! Jisses!

Han och Della fick lukta och smaka lite på fågeln, för att få testa det här med varm fågel.

Sedan fick jag släppa Hagel på ett sök som handlade om att utreda alla spännande dofter. Gissa om han gick fint nu? Gissa om han fått en nytändning? Vi fortsatte en bit bort också och sökte på ny mark. Mycket bättre sökarbete. Så skönt. Ett bra slut på en lång helg.

Efter det gjorde vi en brasa och värmde chili con carne på muurika. Sedan lutade vi oss tillbaka på backen och slöt ögonen. Snart snarkade vi ikapp. Faktiskt. Jag snarkade så jag väckte mig själv och generat undrade om de andra hade hört. Det hade de. Men de hade gjort detsamma!

Ett tag senare var det dags att återvända till Moskosels camping, städa ur stugan och ta farväl. En mycket intressant helg som kommer att ta sin tid att summera helt och hållet!

Vår stuga på campingen. Therese och Saila surrar om hundar – förstås.

En mysig gammal camping.

På campingen fanns en telefonkiosk. Minns ni dem?

Hejdå Moskosel. Vi ses igen!

Bäverjakt – med en hel del fynd

Vacker och glittrande är Risån där den glider fram.

Min vän Emil Olofsson är beväpnad med en 222:a.

Jag med en Canon EOS 1100 D, en systemkamera alltså.

Tillsammans beger vi oss längs Risån på bäverjakt.

Det är en solig vårvinterkväll. Vädret har varit på klimakteriehumör hela dagen och serverat regn, hagel, sol, storm, regn och några kastbyar. Nu äntligen verkar läget ha stabiliserats och solen lyser medan kvällen kommer till ro. Vi går längs kanten på Risån, plaskar försiktigt fram i slasket som tinat. Vattnet glittrar medan det glider fram längs ån. Emil spanar mot ytan. En bäver som simmar medströms är svår att upptäcka, det är mest som en liten svart kontur som följer med. Om den däremot simmar motströms syns den direkt, som en pråm som kämpar mot strömmen.

Vilka tänder och käkar bävrar måste ha!

Han visar mig några avgnagda björkar. Jag imponeras. I vintras byggde jag en hundspannsbro över ett dike och en av stockarna som låg över diket var en björk. Att spika in spik i den var inte gjort i en handvändning, det var stenhårt! Spikarna kroknade en efter en. Men här verkar bävern ha tyckt att björk är typ som frigolit. Den har bara satt tänderna i trädet och klippt till så har det lossnat en stor bit, som från ett yxhugg. Inte skulle man vilja få fingrarna i kläm mellan de tänderna inte.

Vi kommer fram till en glänta. Emil pekar längs strandkanten cirka 80 meter längre fram. Där är bäverhyddan. Jag kisar mot solen och ser inte ett skit. Nåja, jag hoppas få se den om ett tag. Nu ska vi sätta oss ned och spana. Här borde bävrarna vara.

Vi spanar och spanar. Jag tittar ofta mot en bäck på andra sidan som rinner ut i ån. Vore jag bäver skulle det vara jättetrevligt att simma där, tänker jag. Vi hör något ljud. Emil visar en tuggade rörelse med ena handen. Jaså, det kan vara en bäver som tuggar på en björk. Låter lovande.

Men efter en stund fladdrar en tjäder förbi.

– Just ja, det är ju tjäder- och orrspel nu. Det var säkert det som lät, inser Emil.

En stund senare hör vi ett nytt ljud. En hes, ostämd fågel. Trana? Nej, två svanar kommer och glider rakt ovanför våra huvuden. Vackra, men som sagt tondöva.

Vilka snickare!

Vi går vidare, fram mot bäverhyddan. Vilket bygge! Att de orkar! Och ändå är det långt ifrån klart än. Vi går lite till. Men nu har ån blivit för ström för att det ska passa bävrar så vi går ännu längre uppströms där ån gör en böj och lugnar ned sig lite. På andra sidan ser vi avgnagda björkar, här gillar de visst att vara också.

På ett nedfallet träd slår vi oss ned. Pratar en stund om hunduppfostran och annat. Men sedan tystnar vi. Tittar bara på ån, spanar efter bäverhuvuden i det glittrande vattnet. På ett sådant här ställe blir tystnaden helt naturlig. Inget pinsamt alls, vi bara sitter där och glor på olika saker. Funderar lite. Varvar ned.

När solen knappt kan hålla ögonlocken uppe längre och börjar dala är det dags att gå hem. Emil älgar iväg över ett snötäckt kalhygge och jag får sträcka på benen för att kunna nyttja hans spår. Vi kommer ut på en skogsväg och knatar tillbaka mot bilen. På ett ställe ser vi en trana som står ute på en lägda med spinkiga ben. Plötsligt springer en räv upp på vägen, cirka 100 meter bort. Emil visslar och den stannar för att titta på oss. Vi står stilla och tittar vi också. Men så har räven tittat sig less och springer iväg igen.

I bilen summerar vi jakten. Ingen bäver, men en hel del annat. En tjäder, två svanar, en trana och en räv. Plus en massa älgbajs förstås. Jag börjar förstå de där jägarna som envist hävdar att själva skjutandet och dödandet inte är det viktigaste. Det viktigaste är att få komma ut i naturen, och verkligen se, lyssna, lukta och känna. Att stanna upp. Fundera. Varva ned. Det mår vi så bra av. Eller vad säger du?

Solen orkar inte längre. Nu måste den få gå och lägga sig.