Ingen fågel med hem – men det var nära

Jag och Hagel har kommit närmare varandra.

Jag, sambon och vorstehn Hagel drog till Hemavanfjällen. Nu skulle Hagel få komma till sin rätt.

Sambon fiskade på dagarna. Jag och Hagel jagade. Perfekt upplägg – inte sant? =)

Men båda gick bet. Varken fisk eller fågel med hem. Våra vandrarhemsgrannar som plockade svamp – de kom inte hem tomhänta däremot.

Men jag och Hagel hade ändå några intressanta situationer som jag bedömer som stora framsteg. För vi har haft en period då han jagat på långt håll, fått en intressant doft och dragit i full fart på den så att fågel lyft lååångt från mitt skottfält =(

En bäck vi krånglade oss över på första dagen.

Renar såg vi här och var. De var nästan störande sällskapliga.

Senaste passet i mitt jaktområde i Villvattnet, innan vi drog till fjällen, fick vi en situation då Hagel stannade och såg lite knasig ut. Jag sa ”stanna” och då lyder han bra. Han väntade in mig, sedan sa jag att nu ”smyyyger vi” och då flög fem småtjädrar upp som jag inte alls hann vara med på då det var mycket buskage. Men ÄNDÅ! Han väntade på mig! Vilket framsteg. Vi verkar ha påbörjat ett sorts samarbete liksom! =)

Visst är det härligt att få släppa en fågelhund i dessa marker?

Hagel har börjat fatta att vi måste samarbeta.

Och det blev likadant nu i fjällen. Han stannade, såg knasig ut – vilket han tydligen gör när han står – och jag sa ”stanna”. Han väntade in mig. Sedan sa jag: ”Nu smyyy…” Då flög cirka fem ripor upp! Jag såg i ögonvrån hur Hagel drog efter en ripa som flög åt höger och jag siktade in mig på en ripa som flög åt vänster. Pang, pang, pang. Jag drämde iväg alla tre skotten i halvautomaten. Men fågeln flaxade glatt vidare. Skit! Antagligen gjorde jag klassikern, sköt för mycket efter och glömde den lilla men viktiga detaljen att skjuta FRAMFÖR ripjäveln =)

Både jag och Hagel var alldeles ”adrenaliniga” och uppspelta efteråt. Jag gjorde mitt yttersta för att visa att det där var skitbra. Nästa gång ska jag bara träffa också. Snacka om att nästa pippi inte kommer att ha en chans. Nu är vi ju typ ett team!

Men nu först i helgen väntar älgjakt. Älgjaktlaget sköt bara en tjur medan jag var på fågeljakten så det finns en hel del kvar. Nu känns det som om det börjar bli dags, eller hur? =)

En kort paus medan vi tar oss uppåt på andra dagen.

Vi såg en fågel som inte var en ripa. Men var det var – ja vet du det?

Det var en del dimma på söndagen. Men när vi kom en bit upp blev det bättre sikt. Dock gissar jag att dimman fortfarande låg tjock längre ned.

Den klassiska selfien.

Vackert så man får ont i ögonen =)

 

Vi motionerade i alla fall en hare och två ripor

Äntligen fågeljakt igen.

En efterlängtad dag! Äntligen kom jag och min vorsteh Hagel oss iväg till vår nya jaktmark i Villvattnet.

Det började bra. Eller inte. Efter bara typ tio minuter fick vi napp på en hare som Hagel drog iväg efter med ett imponerande drevskall.

Jag ropade ”Hagel hiiiit” vilket är ovillkorligt – han ska bara komma. Men jag var tveksam. Här hade vi en hund som nog laddat lika mycket som jag inför jakten och nu äntligen fick kuta efter en hare. Jag hann bli orolig att jag skulle få sitta och vänta på hunden hela dagen istället för att jaga, men då kom han min lille gullvovve =)

Jihooo! Kul att söka pippi!

Sedan jagade vi vidare. Hagel gick väl inte ut så jättestort, men jag trivs rätt bra med det – då har jag koll.

På ett ställe invid en myr gick han ut lite längre. Jag stod stilla och lyssnade. Då hörde jag en, i mitt öra, en mindre fågel dra iväg, typ en ripa. Om det var av Hagels påverkan eller inte vet jag inte. Men jag tror mig veta.

Sedan vi var på den mindre lyckade kursen i Långtora, som ni kan läsa mer om här, då Hagel fick springa efter fasaner kors och tvärs, tycker jag att han tappat stora delar av ståndet. Han jobbar mer som en spaniel, men på vorstehhåll. Han kutar helt enkelt omkring och sjasar upp fåglarna direkt, ofta på för långt håll för mig. Inte är det lätt att vara beredd då heller.

Efter en och en halv timme pausade vi och åt lunch. Jag gjorde en liten eld för mysfaktorn. Solen sken, det var knäpptyst i skogen. Mmmm. =)

 

Sedan jobbade vi vidare. Inga fynd på ett bra tag. Jag såg att Hagel sökte i ett vackert område och tog fram kameran för att ta en bild. Ni kan gissa vad som hände då? Precis! Hagel sjasade upp en ripa som flög iväg med ett förnärmat ljud. Jag hann nästan vara med. Jag hann bedöma att avståndet var för långt. Men i efterhand inser jag att det nog var precis lagom. Nåja, så går det när två blåbär inom jakt ska samarbeta tillsammans =) Kort därefter lyfte en ripa till. Spännande! Vi följde efter den ena och lyckades sjasa upp den en gång till. Men inga skott på någon av dem tyvärr.

Tja, så gick vår första jaktdag tillsammans den här hösten. Jag känner mig nöjd ändå. Vi hittade ju fågel. Men jag undrar hur det blir i fortsättningen om Hagel fortsätter att strunta i ståndet? Några tips?

Som att gå på cornflakes

Jag och Hagel spanar in markerna.

Det var ett tag sedan jag och Hagel kom oss ut på en fågeljaktsrunda. Jag har tänkt att det inte någon större idé nu när hösten hunnit bli lite vinter. Det var inte gott om fågel i augusti, och är nog inte fler nu. Plus att det låter som om man går i ett cornflakespaket när man tar sig fram i skogen. En Facebookvän använde det uttrycket vilket passar precis. Man är verkligen ingen indian när man är ute nu.

Solen sken och det var riktigt skönt.

Nåväl, jag ville testa ändå. Om inte annat ger det ett bra tillfälle att träna själva sökarbetet. Så vi stack ut en stund med bössa och ammunition. Och kom hem med alla skott i behåll. Igen.

Är det här de sitter numera?

Men det var skönt att komma ut på jakt en stund. Att i alla fall ha bössan med sig ifall att … =) Fast jag börjar fundera om det är dags att byta till kulvapnet istället. Visst börjar fåglarna sitta i topparna nu? Men det är nog svårt att smyga fram ändå. Måste vänta tills det kommer mer snö. Eller vad säger ni?

Första dagen kastade vi regelboken

Della och Therese söker av området. Till höger kursledaren Saila Suorsa.

Jag och kompisen Therese åkte med våra hundar till Moskosel, utanför Arvidsjaur, för att delta i en skogsjaktkurs för kvinnor. Det blev en lärorik helg där vi uppmanades att kasta regelboken på en gång.

– Den gäller inte i skogen, förklarade kursledaren Saila Suorsa.

Saila Suorsa gav oss nya perspektiv på saker och ting.

Jag och Therese är båda nybörjare när det gäller jakt med stående fågelhund. Och vi har ju läst, sett och hört hur det ska vara när man jagar i skogen. Man ska söka med sin hund. Den ska finna. Stå för fågeln. Sen ska vi kommendera avance, att hunden jagar upp fågeln på vingarna. Efter det skjuter vi fågeln. Och sedan apporterar hunden den. I tur och ordning.

Men det fungerar inte så ofta i skogen – menar Saila. Fält och fjäll är öppna och mer lättarbetade miljöer. I skogen blir det tätare. Det blir mer att man får vara beredd på allt möjligt och ta det man får. Om fågeln flaxar upp innan hunden hunnit stå ordentligt, och innan man hunnit kommendera till avance, ja då är det bara att skjuta ändå.

Hagel visade att han är ung – och ännu inte haft en riktig fågelsituation.

I det läge jag och Hagel är i nu ser jag fördelar med det. Han är så orutinerad och har ännu inte haft någon riktigt fågelsituation. Om jag inte kräver att precis ALLA steg i regelboken ska passeras innan jag skjuter, utan kan tänka mig att hoppa över några steg och gå direkt till panget – ja, då kanske det ramlar ned fågel lite oftare. Vilket kan göra att Hagel fattar poängen fortare.

Vi gick i skogen både lördag och söndag. Jag hade förhoppningar om att få lära mig mer om var man har störst chanser att finna skogsfågel, se tecken på att det varit fågel på platsen och lära mig smarta, strategiska upplägg på söket. Allt det fick jag.

Myrkanter är bra ställen för skogsfågel.

Bäckar är också bra ställen för skogsfåglar.

Vi hittade en badgrop som hundarna fick undersöka ordentligt.

Saila visade oss myrkanter, och så kallade tätningar – typ träddungar vid myrar, bäckar och andra populära platser. Vi såg badgropar där fåglarna ”badat” i jorden och lämnat efter sig små dun, vi såg bajset från tjädern så som det ser ut på sommaren. På vintern är det mer ostkrokeliknande korvar.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Vi gjorde hamburgare till lunch.

Mums, tyckte Therese. Notera också de orangea naglarna som var ett måste enligt Saila =)

Efter maten blev Therese nedbrottad av Sailas strävhårsvorstrar.

Jag såg stor skillnad på Hagel och Dellas sök. Hon är bara några månader äldre men uppvisar mycket större mognad. Hon vågar gå ut ordentligt. Hagel såg inte alls lika trygg ut. Han har dessutom kommit in i spökåldern och har mycket i hjärnan – vilket Saila påpekade och försökte trösta mig med.

Jag tror att bara han får en riktigt fågelsituation så kommer mycket att lösa sig av sig självt. Då ramlar poletten ned och han fattar vad han egentligen håller på med där i skogen. Han får en målbild, en vision av hur det ska vara.

Det blev inga fåglar på lördagen. Men nyttigt och lärorikt ändå. På söndagen blev det både bättre och sämre. Det får ni läsa mer om i morgon.

Två tjäderhönor gäckar mig – tror jag

Det är här det ofta blir spännande.

Man har ju verkligen ögonen med sig numera. Minsta flax så är jag beredd och kollar om det är någon intressant fågelart för jakten.

Jag har fått höra att det är rätt ont om skogsfågel i Yttervik, där jag ska få jaga. Men jag tror minsann att jag har två tjäderhönor alldeles i närheten.

I skogen närmast mig, där jag går om jag bara har en liten stund på mig, har jag stött på dem. Nu handlar det om tre gånger.

Första gången hann jag bara se en roströd fågelrumpa dra iväg. Jag grunnade vad det kunde vara. Jag uppfattade inte fågeln som så stor, som en lite större torgduva kanske.

Andra gången var det två som flaxade upp samtidigt när jag kom. Även nu tyckte jag mig se den där röda rumpan på en av dem.

Tredje gången var de på ett nytt ställe, nu ännu tidigare på min runda. Nu flög en fågel in en bit i skogen och jag kunde se en rätt långhalsad pippi stirra en kort stund innan den lyfte och försvann längre in. Jag knöt fast hundarna vid ett träd och smög efter till stället där jag såg att den landat. När jag kom dit hade den sprungit vidare bland blåbärsriset några meter och lyfte sen igen när jag kom.

Så vad tror ni av den här beskrivningen, kan det vara tjäderhönor?

Det känns väldigt roligt att ha dem så nära. Men jag anar hur det kommer att bli när det väl bli jakttid. Det här de här två fåglarna som kommer att gäcka mig hela hösten och aldrig gå att få ett bra läge på.

Så var det med den ko med två kalvar som ofta uppehöll sig på lägdan närmast mig förra hösten. Vi i jaktlaget försökte säkert fyra–fem gånger att få till en träff på dem men kon drog med sig kalvarna och lyckades slinka emellan på nya ställen varje gång. Till slut tyckte vi att hon gjort det så bra så vi fokuserade på andra områden istället.

Hittade den här svampen. Är det murkla eller något annat? Brukar murklor växa på stam så där …?

Pressade, men roliga, sommarplaner

Kanske blir det jaktprov även för mig och Hagel i höst? Här är dey Jenny Haraldsson och Kvittra som får en genomgång med domaren Didrik Skarin.

Jag vet – det är mitt i vintern just nu. Och jag njuter i fulla drag av allt vad den har att erbjuda. Men jag har inte kunnat låta bli att spana in allt spännande och kul som händer i sommar! Det finns mycket skoj att vara med på, om man kan och hinner. Bland annat har man ju ett jobb som tar för himla mycket tid av fritiden 😉

Nåväl, nu ska ni får höra lite om planerna:

19 maj är det en vorstehutställning i Piteå – kunde ju vara kul. Lagom avstånd, bara åtta mil.

29 juni-30 juni är det Höga Kusten Game Fair. En jaktmässa med en massa prova på avdelningar och en massa trevliga saker man kan köpa. Också lagom avstånd, bara cirka 30 mil.

6 juli är det eftersöksprov i Skellefteå. Vet ännu inte riktigt vad det innebär, om vi till och med ska vara med – jag och Hagel. Eller om vi satsar på att åka dit och se och lära. Jättenära är det också, bara typ en mil.

26-28 juli är det Fäviken Game Fair. Enligt erfarna jägarinnan/bloggaren Mona Eriksson är det den här mässan som är värd att åka på. Den är STOR. Ligger också på överkomligt avstånd, lite drygt 50 mil. Vi kan tänka oss att kosta på en övernattning då … =) Vi har också fått veta att man ska ta med sig den STORA plånboken då, för det finns en del stånd som lockar med intressanta saker och erbjudanden. Dreglar redan!

28-31 augusti blir det enormt intressant. Då är det dags för det stora Riksprovet i Lycksele. Dit är det bara 15 mil. Jag har tänkt att vara med och se och lära, så jag och Hagel kan vara med ett annat år. Det är mitt mål. Ett annat mål är att vi inte ska göra bort oss … =)

20 september är det ett jaktprov fjäll i Klimpfjäll. Vad kan det vara dit, cirka 40 mil? Har svårt att veta om vi är duktiga nog att vara med då. Hagel är faktiskt bara sex månader än, så jag har lite svårt att se hur formkurvan och inlärningsnivån, på honom och mig, är då. Men är vi nog genomtränade så skulle det vara kul att vara med.

Ja, och sen är det älgjakten, fågeljakten och dags att köra igång höstträningen för slädhundarna. Så himla mycket roligt som väntar!

Men berätta nu, har ni varit på någon Game Fair? Hur mycket pengar ska jag ta med egentligen? Ska jag påbörja ett särskilt månadsspar redan nu? =) Och Riksprovet, hur svårt är det egentligen? Tror ni att vi är redo nästa år?

8 900 har kollat in Jaktliv!

Positiv statistik!

Lagom till årsskiftet fick jag en massa statistik kring min blogg från wordpress. Trevlig läsning. De var då positiva måste jag säga =) Till exempel tyckte de att mina 67 inlägg var alldeles utmärkt. För jämfört med att bestiga Mount Everest hade jag gjort det bra – typ! =)

Det var intressant att få veta att besökare från totalt 29 olika länder tittat in på bloggen. Lite konstigt också, jag menar svenska är ju inte riktigt ett universiellt språk. Men visst är de/ni välkomna ändå!

29 länder har besökt bloggen.

Och så fick jag veta vilka inlägg som varit mest uppmärksammade, som ni ser på listan här nere. Men vad säger du, vad tycker du är mest intressant att läsa om på den här bloggen? Är det älgjakt, vapen och skytte, hundträning eller något annat?

Min plan är att bloggen mer och mer ska handla om fågeljakt, då det är dit jag vill komma med vorstehn. Gissningsvis en del jaktprov också. Och älgjakt även nästa höst förstås. Tycker om känslan av att få sitta alldeles själv i skogen och filosofera. Och kommer att tycka om fågeljakten då man är mer aktiv och alert. Bra kombo, tror jag. Håller du med?

De inlägg som blivit mest poppis!

Ta kål på första ripan var tufft för Lilian

Det är dags för Jaktlivs tredje månadsintervju. Den här gången får ni träffa Lilian Westerlund. Läs om hur hon gjorde för att ta kål på sin första ripa – och vilka djur hon inte vill skjuta på.

Berätta hur det gick till när du började jaga.

– Jag började köra drag 1978 med vår schäfer. 1980 lånade jag en korthårig vorsteh som jag körde med. Vorsteh var liksom formel I i draghundssammanhang. Därmed var min låga tänd för denna underbara ras och jag köpte min första egna vorsteh, Bronco, 1982, främst då för att köra drag. Framgångarna i draget resulterade i ett antal SM-medaljer av olika valörer, samt ett NM-brons. 1991 köpte jag min andra vorsteh, Rozzo. När han var ung gick jag en fågelhundskurs i Svenska Vorstehklubbens regi och då upptäckte jag hans medfödda begåvning i apportering, spårning och fågelhantering. Då väcketes också min nyfikenhet för att kunna jaga med honom. Jag har ju alltid gillat att vara ute i skog och mark, men jaga, det hade jag aldrig ens haft en tanke på tidigare.

1986 tog jag min jägarexamen på ett tämligen simpelt sätt. Jag och min son Fredrik, som då var 15 år, köpte en bok med alla frågor och svar i. Vi råpluggade in oss på frågorna och sedan skrev vi teorin. Vi var hela sommaren på skjutbanan och tränade både hagel och kula och på hösten hade vi vår examen. Sedan var det ”bara” att börja jaga … Oj, oj, oj vad mycket man hade kvar att lära!

Hur gjorde du då?

– Som tur var lärde jag känna ett antal killkompisar som jagade (min man jagar inte) och jag fick följa med dom på fågeljakt uppe i fjällvärden. Men det var inte lätt … hålla rätt på hunden … hålla koll på bössan … bära ryggsäck … och samtidigt försöka träffa en ripa som flög undan. Träffarna var inte många de första åren, det är då säkert, mycket bly i luften var det.

Det blev lite svettigt när hunden kom med första ripan, den var inte helt död …

Kommer mycket väl ihåg den första ripan jag sköt som inte var död och som min trogna vän kom med. Vad skulle jag göra? Hade aldrig dödat en fågel förut. Medan jag knäppte igen ögonen, vände mig bort, vred jag fågelns hals ett varv och höll så ett tag. Den flaxade med vingarna tills den var död och jag var på vippen till att börja gråta.

Vad för sorts jakt brukar du helst ägna dig åt?

– De första 15 åren jagade jag enbart fågel. I slutet av 90-talet gick jag med i JAKTQ, en avdelning i Sv. Jägarförbundet som riktar sig till jagande kvinnor. Där träffade jag härliga tjejjer som främst jagade älg och hare. Då vaknade mitt intresse för andra jakter och idag jagar jag, förutom fågel, även älg och rådjur i Hedensbyns/Bergsbyns jaktvårdsområde. Fågeljakt står mig dock varmast om hjärtat.

Härligt att se …

Berätta om ett härligt jaktminne du har.

– Jag har många härliga jaktminnen främst från fjällvärden. Tänk att tillsammans med goda jaktkamrater få ta ett helikopterlyft in i fjällvärden, tälta där och jaga i tämligen ojagade marker … Mitt senaste härliga jaktminne var i höstas när jag och min Kyra vandrade upp till en stuga i Ammarnäsfjällen med ryggsäck, klövjeväskor, bössa och ammunition. Vi låg där några nätter och jagade på dagarna med mycket gott resultat. Steg upp vid 6-tiden, jagade några timmar, gick tillbaka till stugan och vilade och sedan avslutade vi dagen med ytterligare några timmars jakt. Nöjd och belåtna somnade vi mycket snabbt på kvällarna. Det var med lätta steg vi vandrade hemåt med ryggan fylld med ripor. Tänkte då på alla goda middagar jag nu hade möjlighet att bjuda mina barn, barnbarn och övriga vänner på.

Det viktigaste jag tar med mig när jag jagar är GPS, karta och kompass. Varför karta och kompass när jag har GPS? Jo, jag har varit med om att GPS-batterierna tagit slut och då är det tryggt att ha med sig karta och kompass. Funktionsdugliga, sköna kängor är också ett måste för att dagen ska bli trivsam. Sen är det viktigt att min hund är vältränad och lydig.

Vad är det viktigaste för att du ska tycka att det har varit en lyckad jaktdag?

– Det väsentligaste, tycker jag, är inte att fälla fågel, utan det viktigaste för mig är att jag och mina hundar fungerar som ett team.

Vad har du i ditt vapenskåp?

– För många år sedan köpte jag en Beretta Ultra Light (hagelbössa), som jag trivs mycket bra med. Är också innehavare av en 22 long, salongsgevär som jag skjuter ripor med på vintern. Min älgbössa är en helstockad 6,5:a. En dålig kombination retas gubbarna i älgjaktlaget mig, kvinna och bara en 6,5:a … Men, jag har ännu inte missat eller skadeskjutit någon älg. 5 st har fallit för bössan min. Med den skjuter jag även rådjur och toppfågel, så jag är mycket nöjd med min vapenarsenal.

Vilken jakt skulle du gärna testa om du fick möjlighet?

– Min dröm har i många år varit att få fara på en jaktresa till Alaska och jaga björn och älg. Har sett en hel del filmer om jakten där och det verkar vara helt fantastiskt, naturen, ensamheten och stora djur.

Är det något djur du INTE vill jaga?

– De djur som jag inte kan tänka mig att skjuta är apor, lejon och tigrar. Varför vet jag inte, det bara känns så.

Vad gör du när du inte jagar?

– När det inte är jaktsäsong vandrar jag mycket, både i fjällen och på uppmärkta leder vid kusten. Har gått Högakusten-leden några gånger, vilket är en upplevelse. Sedan brukar jag vara stugvärd i STF-stugor i fjällvärden. Mitt favoritställe är Vaimok, som ligger innanför Kvikkjokk.

Havet är också något som lockar mig och eftersom vi bor vid havet är det många timmar jag och mina hundar tillbringar att bara sitta still i en havsvik och njuta av lukter, fåglar och vågskvalp.

Fakta:

Namn: Lilian Westerlund

Ålder: 64 år

Bor: Boviksbadet, Skellefteå

Familj, inklusive djur: Maken Kurt Lundmark och två vorsteh-tikar, Kyra och Loomi.