Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.
Vi har jagat älg i två dagar. För ovanlighetens skull har vi inte lyckats fälla någon. Men vi har sett flera och haft några lägen. Bland annat jag.
Måndagen inleddes med ett lååångt pass. Efter ett par timmar hördes två skott i snabb följd. Sedan rapporterade en jägare att han skjutit mot en kviga men var osäker om det träffat.
Hundföraren flyttades till platsen och fick utreda spåret. Två älgar hade varit där och sprungit iväg tillsammans. Men bara ett spår gick över en väg som hundföraren kom fram till. Så fanns den andra älgen kvar inne i skogen – skadad? Jag kallades från mitt pass för att hämta min siberian husky Flinga och göra ett eftersök.
Hon jobbade på väldigt bra, men vi kunde inte hitta något annat spår av intresse än det som hundföraren hade följt med sin hund alldeles nyss. Så vi följde det ut till vägen. Inget blod såg vi, och inga andra tecken på att det var någon älg skadad. Skytten hade också hittat kula från sitt första skott. Det hade gått rakt igenom ett träd och sedan fastnat i ett annat träd lite längre fram. Det andra skottet hade han mer ”hasplat” iväg och bedömde att det knappast träffat.
Mitt nya pass, fint va?
Då avslutades eftersöket och efter fika grupperade vi om till ett nytt ställe. Där brukar jag oftast sitta på ett sorts ”djungelpass” med högt gräs så jag snart inte når över att se. Men nu hade en händig jaktkamrat byggt ett snyggt torn på platsen och röjt lite. Där satt jag som en kung i solen och njöt.
Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.
Då började gråhunden skälla. Inte långt ifrån mig. På ett ögonblick var jag superberedd. Knak, brak. Älgen kom närmare. Den kom bakifrån från ett riktigt tätt skogsområde. Sedan kom den ut till vänster om mitt torn. Hunden var inte långt efter och älgen, troligtvis en kviga, sprang på i snabb takt. Jag hade ingen chans där, men såg att om älgen nu viker höger så har jag ett bra skottläge rakt fram från tornet sett. Men jag hade bara cirka fem-tio meters sträcka på mig innan det skulle bli vegetation igen. Och jag vill inte skjuta på en älg som springer i full fart. Det är jag alltför mycket nybörjare för. Mitt skytte på stillastående älg är stabilt, men på löpande älg varierar det från allt från femettor till rena missar.
Så jag testade att hojta ett kraftfullt ”höj” till älgen när den sprang in i min planerade skjutriktning. Hade hoppats att hon skulle stanna och kolla, då hade jag haft min chans, men det var hon nu alltför stressad så hon bara sprang utan att märka eller höra någonting. Skit också.
Jag rapporterade via komradion var hon tog vägen. En annan skytt hann se älgen passera, efter det sprang hon in på grannjaktlagets mark. Sedan var det slut.
Tillbaka på slakteriet var det två-tre jaktkompisar som ställde samma fråga: ”Varför sköt du inte?”. Den där kommentaren gör mig galen. Till den första snäste jag ”var du där eller?”. Den andra konfronterade jag tillbaka: att hur kan du ställa en sådan fråga? Jag måste få göra min egen bedömning om det är läge eller inte att skjuta. Jag vill inte inleda mitt premiärskott på en älg med ett klantigt skott och med ett tidsödande eftersök. Då tror jag ni istället säger ”varför sköt du?”.
– Ja, ja, det har du rätt i. Vi försöker bara peppa dig, menade jaktkamraten.
Jag kan konstatera att den så kallade ”peppningen” inte får avsedd effekt. Istället kan man möjligen fråga – vad hände när älgen kom till ditt pass? Hur såg det ut? Och vill man verkligen peppa kan man berätta om hur det var när man själv sköt sin första älg, om älgen stod stilla, gick eller sprang, hur man tänkte, agerade och hur det blev. Det skulle jag uppskatta väldigt mycket.
Om ni vill får ni gärna berätta det i kommentarsfältet – hur det var för er första gången ni sköt en älg. =)
I nästa inlägg berättar jag om tisdagens jakt. Då höll vi nästan på att skjuta fel älg.
Jaktliv 