Hundarna tog vänster – och nästan jag med

Hagel och Bister i full fart. Och jag fladdrande efter.

Vi har ett problem när det gäller vår hundspannsverksamhet för Rascal Huskies. Vi har fått snö – men inte så mycket. Men folk vill åka hundspann ändå – förstås. Så vi kollar på andra möjligheter.

Häromdagen skulle jag åka på en rekognoseringstur för ett nytt spår. Jag tog med mig vorstehn Hagel och siberian huskyn Bister – och ställde mig på ett par skidor!! Det var typ sex år sedan sist. Och jag var ingen stjärna då heller. Bara något yngre.

Bister och Hagel.

När jag ställde mig på skidorna på skoterspåret, helt ouppvärmd förstås, tänkte jag en tanke om hur smart det här var. Rent krasst är jag ingen ungdom längre som kan kullra runt och krascha mjuk som en ballerina och sedan kliva upp igen och fortsätta. Och det var inte direkt några mängder med snö att landa i heller.

Nåja, jag släppte försiktigt iväg hundarna som direkt fattade galoppen … om vi säger så. Genast blev det ett ohyggligt läskigt tempo, fötterna krampade efter bara femtio meter, stavarna fladdrade och jag var milt sagt VÄLDIGT fokuserad på att hålla mig på benen. Efter någon kilometer började jag kunna slappna av litegrann. Lite.

Vi körde över en väg och sedan kom vi till ett krångligt parti med S-kurvor runt träd. Skoteråkare tänker minsann inte på oss hundspannsförare när de kör upp sina spår. Men jag fattar – varför skulle de det? Det här partiet skulle bli väldigt krångligt att ta sig igenom med ett åttaspann. Risken var stor att det skulle bli tjorv runt ett träd eller två.

Jag fortsatte. Kom ut på en plogad sommarstugeväg och det bar iväg uppför. Skoterleden följde den en bit. Inte bra. Det går inte att bromsa på plogade sommarstugevägar. Varken med ett åttaspann och en släde eller ett tvåspann och skidor. Vilket jag fick ett tydligt bevis på efter att jag vänt. För då bar det iväg nedåt. I ett superextremt tempo. Jag plogade, men tja … Så kom vi till avfarten där vi skulle vika 90 grader vänster in på skoterspåret igen.

Jag övervägde. Borde jag bara säga ”gå på” och åka förbi infarten, vända längre bort och ta det lite försiktigare på tillbakavägen? Men tänk om hundarna ändå tog vänster för att de visste att det var där de kommit ifrån? Så jag sa vänster. Hundarna tog vänster. Och jag också – nästan. Krasch!

Men vet ni, inte en enda lårbenshals gick av. Och inget annat heller. Jag är nog inte så gammal trots allt. =)

Här kan ni se en film på hur det såg ut när vi åkte på tillbakavägen. Då har farten blivit något mer behärskad. Och ifall ni funderar – nej vi kommer inte att skjutsa våra gäster efter det spåret i alla fall. Den saken är klar!

Ett försök att fånga oss alla tre på bild. Men att alla tre skulle vara stilla var en utmaning.

Började med bitterhet – avslutade med fart

Therese och Saila Suorsa resonerar om vad GPS:en visar.

Andra kursdagen: Första sökpasset med Hagel på söndagsmorgonen började uselt. Han gick knappt ut något, intresserade sig för pinnar och annat tjafs. Jag blev sur, otroligt sur. Tänkte koppla honom och gå hem.

Vi testade vägjakt då orrar ofta sitter i dikena. Här är det Therese och Della som kör.

Men vi tragglade på. Tog en fikapaus vid bilarna och körde igång andra passet. Nu var det mer vind, motvind. Det gjorde att han fick mer fart och jag blev genast lite gladare. Men ännu ingen fågel i sikte, fastän vi gick på de rätta platserna. Däremot såg vi en huggorm …

Usch, inte mitt favoritdjur precis.

Ockeli fixade fågel åt oss.

Och han är fenomenal på att se lidande ut när man äter sin korvmacka.

Efter att vi åter var vid bilarna sa kursledaren Saila Suorsa att hon skulle ta ut sin erfarna, strävhåriga vorsteh Ockeli. Han kanske kunde finna fågel åt oss så unghundarna fick chansen att lukta på rätt vilt.

Och kan ni tänka er – det gjorde han! Hurra! Han stod på några legor, kom närmare. Det blev buskage i vägen för min del. Pang, pang lät det. Sen en massa visslande och efter en stund kom Saila mot oss med en sprattlande ung orrhöna i famnen.

– Vet ni hur man gör när man avlivar fåglar som inte är helt döda? frågade hon.

Nja, vi hade väl sett och hört om diverse karateslag i nacken på fåglarna.

– Ni gör bara så här, sa Saila.

Hon tryckte in fågelns huvud mot dens eget bröst, sedan pressade hon ned den i mossan.

– Då kvävs den snabbt. Det är ett enkelt och inte så våldsamt sätt att avsluta det hela, säger hon.

Saila visade hur hon kväver orren.

Under hela tiden vibrerade Hagel. Han var som förstenad. Nog visste han att det där var själva GREJEN med att vara i skogen! Jisses!

Han och Della fick lukta och smaka lite på fågeln, för att få testa det här med varm fågel.

Sedan fick jag släppa Hagel på ett sök som handlade om att utreda alla spännande dofter. Gissa om han gick fint nu? Gissa om han fått en nytändning? Vi fortsatte en bit bort också och sökte på ny mark. Mycket bättre sökarbete. Så skönt. Ett bra slut på en lång helg.

Efter det gjorde vi en brasa och värmde chili con carne på muurika. Sedan lutade vi oss tillbaka på backen och slöt ögonen. Snart snarkade vi ikapp. Faktiskt. Jag snarkade så jag väckte mig själv och generat undrade om de andra hade hört. Det hade de. Men de hade gjort detsamma!

Ett tag senare var det dags att återvända till Moskosels camping, städa ur stugan och ta farväl. En mycket intressant helg som kommer att ta sin tid att summera helt och hållet!

Vår stuga på campingen. Therese och Saila surrar om hundar – förstås.

En mysig gammal camping.

På campingen fanns en telefonkiosk. Minns ni dem?

Hejdå Moskosel. Vi ses igen!

Första dagen kastade vi regelboken

Della och Therese söker av området. Till höger kursledaren Saila Suorsa.

Jag och kompisen Therese åkte med våra hundar till Moskosel, utanför Arvidsjaur, för att delta i en skogsjaktkurs för kvinnor. Det blev en lärorik helg där vi uppmanades att kasta regelboken på en gång.

– Den gäller inte i skogen, förklarade kursledaren Saila Suorsa.

Saila Suorsa gav oss nya perspektiv på saker och ting.

Jag och Therese är båda nybörjare när det gäller jakt med stående fågelhund. Och vi har ju läst, sett och hört hur det ska vara när man jagar i skogen. Man ska söka med sin hund. Den ska finna. Stå för fågeln. Sen ska vi kommendera avance, att hunden jagar upp fågeln på vingarna. Efter det skjuter vi fågeln. Och sedan apporterar hunden den. I tur och ordning.

Men det fungerar inte så ofta i skogen – menar Saila. Fält och fjäll är öppna och mer lättarbetade miljöer. I skogen blir det tätare. Det blir mer att man får vara beredd på allt möjligt och ta det man får. Om fågeln flaxar upp innan hunden hunnit stå ordentligt, och innan man hunnit kommendera till avance, ja då är det bara att skjuta ändå.

Hagel visade att han är ung – och ännu inte haft en riktig fågelsituation.

I det läge jag och Hagel är i nu ser jag fördelar med det. Han är så orutinerad och har ännu inte haft någon riktigt fågelsituation. Om jag inte kräver att precis ALLA steg i regelboken ska passeras innan jag skjuter, utan kan tänka mig att hoppa över några steg och gå direkt till panget – ja, då kanske det ramlar ned fågel lite oftare. Vilket kan göra att Hagel fattar poängen fortare.

Vi gick i skogen både lördag och söndag. Jag hade förhoppningar om att få lära mig mer om var man har störst chanser att finna skogsfågel, se tecken på att det varit fågel på platsen och lära mig smarta, strategiska upplägg på söket. Allt det fick jag.

Myrkanter är bra ställen för skogsfågel.

Bäckar är också bra ställen för skogsfåglar.

Vi hittade en badgrop som hundarna fick undersöka ordentligt.

Saila visade oss myrkanter, och så kallade tätningar – typ träddungar vid myrar, bäckar och andra populära platser. Vi såg badgropar där fåglarna ”badat” i jorden och lämnat efter sig små dun, vi såg bajset från tjädern så som det ser ut på sommaren. På vintern är det mer ostkrokeliknande korvar.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Vi gjorde hamburgare till lunch.

Mums, tyckte Therese. Notera också de orangea naglarna som var ett måste enligt Saila =)

Efter maten blev Therese nedbrottad av Sailas strävhårsvorstrar.

Jag såg stor skillnad på Hagel och Dellas sök. Hon är bara några månader äldre men uppvisar mycket större mognad. Hon vågar gå ut ordentligt. Hagel såg inte alls lika trygg ut. Han har dessutom kommit in i spökåldern och har mycket i hjärnan – vilket Saila påpekade och försökte trösta mig med.

Jag tror att bara han får en riktigt fågelsituation så kommer mycket att lösa sig av sig självt. Då ramlar poletten ned och han fattar vad han egentligen håller på med där i skogen. Han får en målbild, en vision av hur det ska vara.

Det blev inga fåglar på lördagen. Men nyttigt och lärorikt ändå. På söndagen blev det både bättre och sämre. Det får ni läsa mer om i morgon.

Flinga visar mest talang

Ni ser på Fredriks kläder att det regnade. Perfekt att träna viltspår då med. Inte sker skadeskjutningar bara i finväder heller?

Vi har tränat viltspår en gång till. Jag skriver vi för jag fick sambon med mig. Han la ut ett spår till Vante och gick det sedan.

Vi hade samma tre hundar som förra gången, Vante, Frost och Flinga. Jag tänker att de ska få spåra tre gånger, sen får vi se om vi byter ut några och testar några andra av sibbarna. Det finns många som är sugna =).

Men först fick Hagel gå ett släpspår efter fågel. Jag hade lina på honom för hålla i den vanan fram till eftersöksprovet som vi ska göra 6 juli. Det gick bara fint igen. Han drar som en tok. Men nu måste jag börja träna mer på att någon annan går spåret, utan snitslar, så jag blir mer säker på att Hagel går rätt.

Vante åter på gården med sitt fynd.

Sedan lät Fredde Vante spåra. Trots att Vante denna gång fått rasta sig ordentligt innan kunde han inte låta bli att pinka just innan han selades på. Jag velar: är det en dominansgrej eller är det ett tecken på osäkerhet. Jag tänker att han blir förvirrad, lite stressad, när han ser att vi har förväntningar på honom, och måste kissa för att ”köpa sig tid”. Så har han gjort när han varit ledarhund i hundspannet också – när han blivit osäker åt vilket håll han ska gå när vi till exempel sagt höger, så passar han på att slå en drill för att hinna fundera. Eller så är det dominans som sagt, han pinkar för att visa att han inte bryr sig liksom. Han är vår äldsta sibbe, snart sju år, är rätt kaxig annars och säger ibland emot när man korrigerar honom. Vad tror du?

Nåväl, sen spårade jag med Frost. Han gick bra och målmedvetet i början. Men i mitten fick han tapp, och envisades med att vilja gå bakspår. Till slut kom vi rätt och han fann klöven. Lika tokig i den som sist blev han.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Sist ut var Flinga. Hon jobbade lika bra som sist. Lite mer fart vilket inte gör något då hon är väldigt noggrann. Jag tror mest på henne när det gäller de här tre vovvarna.

Klöv är mums enligt Flinga.

Men som sagt, alla ska få en chans till. Efter det har jag några intressanta individer på tur att testa vilstpår. Jag vill bland annat testa Flue, en alaskan husky som nyligen flyttat till oss. Han är av den nervösa typen, rätt skärrad för oss än. Det dagliga livet funkar, men jag skulle vilja få honom att bli tryggare med oss och då kanske ett uppdrag av den här typen kan vara något?

Ett helt gäng hundar — utan problem

Här skickar Jaana Tengman sin hund att apportera. Vacker miljö inte sant?

På söndag var jag med i en jaktträningsgrupp. Det var typ 14 vorstrar och 2 ungerska vizslor. Inte ett gruff. Coolt.

Vi höll till i Boviken, på det som om någon månad eller två är en populär badstrand. Lilian Westerlund bor nämligen där och var den som tagit på sig att stå för ”värdskapet” den här gången. (Här kan ni läsa en Månadens intervju med henne)

Lilian Westerlund ordnade övningar i olika stationer.

Hon hade tänkt till ordentligt och ordnat olika stationer där vi gruppvis fick träna. Det var en station där vi fick träna markeringar (att hunden skulle lära sig att ”räkna” och komma ihåg var två och gärna fler apporter/dummies hamnat), olika former av apporteringar, bland annat med en smällande apportkastare, söka i ett fält efter fåglar, rävar och dummies, och springa lös utan att bli okontrollerbara. Till exempel skulle de gå att kalla in även om de fick leka en stund med en nyfunnen vän.

Delar av gänget som var med och tränade.

Jag var riktigt nöjd med min och Hagels insats. Han fick busa med en snygg vizslatjej men gick ändå att kalla in, han visade att han inte verkar vara rädd för skotten från apportkastaren, han levererade dummiesarna bra – trots att det var andras dummies som luktade annorlunda.

Jag trodde han skulle pipa mer, men det var inte så farligt. Jag passade ändå på att få lite tips av erfarna Jaana Tengman på sätt att bromsa pipandet. Som att sätta halsbandet högt uppe i nacken, inte göra så stor sak av det, inte gorma och så, utan bara göra det obekvämt för hunden när den piper genom att dra åt lite i halsbandet. När den är tyst släpper man greppet och det blir genast trevligare. Kan funka. Jag tror det är viktigt att börja begränsa pipandet redan nu så han inte tillåts pipa och pipa och helt plötsligt när han är två år så kommer man på att det inte går för sig.

Har förresten varit och övningsskjutit lite mer med hagelbössan. Fick även sambon med mig. Jag höll på att bli rejält sur, men som tur var redde det upp sig. Det får ni läsa mer om nästa gång =)

Hagel tog räven!

Hagel ger räven vad den tål.

Häromdagen hälsade jag och Hagel på Irene Nilsson, Hagels uppfödare. Han verkar ha kapacitet att bli en riktigt bra jakthund, fast en ganska egennyttig sådan!

Även en annan valpköpare var där, Vivvi som köpt kullbrorsan Bruno. Och så har Irene kvar en tik från kullen – Jaga. Så det blev ett ordentligt race med de tre kullsyskonen.

Tre busiga sjumånaders kullsyskon. Från vänster Jaga, Hagel och Bruno.

Vi körde lite apporteringsövningar. Irene hade tinat upp någon ripa, ett par andra fåglar och en räv. Räven var flådd och fått en dummie inmonterad i kroppen. Sedan hade den blivit igensydd. Detta för att kunna tina upp och frysa ned den fler gånger innan den blev för sunkig.

Jag blev nervös. Hagel hade ju bara apporterat dummies med någon orrvinge på sig, eller ett kaninskinn. Inte hela riktiga fåglar eller rävar. Vad skulle han tycka?

Vi började under ordnade former med ripan.

Jag började med ripan, rätt så liten och behändig. Hagel fick sitta, sedan höll jag fram den så han fick ta den i munnen och släppa den efter att jag klickat med klickern. Jag ville göra en strikt övning i början så han blev påmind om hur avlämningen ska se ut. Jag misstänkte nämligen att han kunde bli lite väl förtjust i sina byten och bli egennyttig. Vilket han blev när han senare fick prova de andra fåglarna. Men inte mer än att han ”råkade” ta en omväg på väg till mig.

Sedan var det dags att testa räven. Jag var enormt nyfiken. Skulle han bli rädd? Nejdå, han luktade ett tag, och tog sedan ett grepp om räven och ruskade den. Jag lockade och tja, Hagel kom väl i min riktning men inte ville han så gärna lämna ifrån sig den här läckerbiten. Så han segade sig, ”råkade” ta en omväg men till slut kom han. Som kompensation för att jag fick räven fick han en massa korvbitar. Men jag tror han gärna hade bytt tillbaka … =)

Jaga ser jättearg ut, men hon och Hagel hade väldigt roligt.

Hux flux flyger lejon och kaniner iväg

Det var det här lejonet och den här kaninen som fick agera villebråd.

När man ska jaga med en vorsteh är stanna-kommandot enormt viktigt. Springer hunden efter pippin just när jag ska skjuta kan det bli ont i ändan, för hunden alltså.

Det är också bra att ha ett fungerande stanna-kommando i andra sammanhang, som när vilt som inte är jaktbart plötsligt skuttar iväg i skogen, eller om hunden rusar ut mot en väg där det just kommer en bil. Ja, då är det VÄLDIGT fiffigt att kunna ropa ”Stanna” och hunden stannar och sätter sig på en gång.

Så det har vi förstås tränat mycket på jag och Hagel. Nu kan han det rätt bra, i situationer där allt är frid och fröjd. Men om det skulle springa iväg något djur … funkar det då? Bäst att testa.

Jag gick ut och byggde en enkel ”bana”. Först ett mjukislejon som jag lånat av femårige sonen. Lejonet var fastknutet i en 15 meter lång spårlina, runt en trädgren och sedan tillbaka en bit.

Så när sambon hjälpte mig genom att rycka i linan så åkte lejonet först framåt en bit – sedan uppåt. Jag hade ett långt dubbelkoppel på Hagel så jag skulle kunna rycka till om han skulle bli för uppspelt. Men det behövdes knappt, han blev lite spak redan när jag röt ”stanna”. Mycket godis och beröm fick han efteråt.

Efter första lejonrymningen testade vi igen. Lade ned lejonet på skoterleden och sedan gick jag mot den och Fredde ryckte undan just när Hagel hade cirka 30 centimeter kvar. Då kommenderade jag stanna igen. Blev bra, lite lagom peppad, men klart kontrollerbar.

Lite längre bort efter skoterleden fanns en mjukiskanin i ett rep. Också den fick en hastig flygtur upp i tallen med sambons hjälp. Och jag sa ”stanna” och var beredd med kopplet. Men återigen behövdes det inte. Bra. En bra början. Nästa gång kanske jag törs köra utan koppel?

Lilian Westerlund med sin Ormkullens Evita visar ett bra exempel på stadga – att hunden inte springer efter viltet.
Foto: Jaana Tengman

Han klarar fyra dummies på rad

Att leverera dummien med kaninskinn går oftast bra.

Ursäkta, men nu kommer ett sånt där ”jag är en så stolt matte”-inlägg. För ni förstår – jag har en sån duktig hund. Ja, i alla fall idag =)

Den senaste tiden har jag utökat svårigheterna runt apporteringen. Är jättesugen att börja låta honom söka dummisar i fält, men det är ju bara typ två meter snö i vägen! Så det får bli inomhus så länge.

Av gammal brukshundsvana kallar jag det uppletande, så hette det när man letade föremål, typ vantar, plånböcker och skor, på Brukshundklubben. Nu inom jakten tror jag det heter … tja sök, och sökarbetet kallas reviering, eller?

Nåväl, nu har vi kommit så långt att jag sätter Hagel i köket, och visar att jag har fyra dummies med mig. En är klädd i kaninskinn och en har en skatvinge fastsatt på sig. Resten är neutrala. Sedan får han vänta där medan jag går ut i hallen och gömmer ett par stycken, en kan hamna under skohyllan, en bakom hundbädden. De andra två gömmer jag i ett rum intill.

Efter det går jag tillbaka, visar att händerna är tomma, ställer mig bredvid honom och när han tittar på mig får han kommandot ”leta”. Det är också en brukshundsgrej som sitter inpräntat. Jag kan inte säga ”sök”. Det sa man bara när hunden skulle söka efter människor.

Hagel sticker iväg och letar. Finner en dummie och kommer tillbaka. Sätter sig framför mig och får ett klick med klickern och sedan korv när jag tagit dummien. Sedan skickar jag iväg honom igen med ett nytt letakommando. Ibland får jag följa med ett par steg för att han ska komma ihåg att det var några fler dummies som blivit gömda. Han hittar nästa och kommer tillbaka och lämnar. Jag låter honom jobba så självständigt som möjligt. Lägger jag mig i och pekar och försöker hjälpa så kommer han att ”fråga” mig varje gång det tar emot senare. Och inte vet väl jag var pippisarna är i skogen!

Till slut har han hittat alla fyra dummisarna (jag har inte fler än). Och det är mycket bättre träning än att gå en promenad, rent trötthetsmässigt. Eller vad säger du?

Jag ser fram emot torsdag kväll. Då ska jag och vorstehkompisen Therese och Della träna tillsammans i inomhuslokalen. Vi har tränat tillsammans en gång förut, vilket ni kan läsa mer om här. Det kommer ett inlägg om torsdagens pass också senare =)

Köpte pipig pipa och smarrig kanin

Häromdagen beställde jag lite hundprylar på nätbutiken Häromi. Så här såg leveransen ut:

Från vänster: en tung kanindummy, visselpipa, vanlig dummy, vanlig dummy med kaninskinn lindat på sig, tre för små skålar.

Dummiesarna är jag nöjd med, likaså kaninskinnet som var ett HELT kaninskinn – det hade jag inte trott. Jag trodde bara att man skulle få någon decimeter bred bit som man kunde linda runt dummisen.

Men skålarna var på tok för små. Mitt eget fel, jag bara måttade lite hastigt i luften och trodde att jag beställde en lämplig storlek. Men icket. Får skicka tillbaka och byta till större.

Och visselpipan vet jag inte vad jag ska tro om. Den piper så ljust! Pipigt liksom. Har ju tränat väldigt lite, och för länge sedan, med en pipa, men lät de verkligen så pipigt? Den heter ACME nr 210 1/2 om det säger er ”visselpipskunniga” där ute någonting? Blev faktiskt tvungen att fråga en vorstehkompis Jaana Tengman, och jo, hon har sådana också. Fördelen menar hon är att eftersom de är gjorda i plast så låter de alltid låter likadant, vilket är praktiskt när man köper en ny.

Han håller så fint, och är sååå sugen på att springa och gömma sig med den =)

Hursomhelst, sen ville jag kolla vad Hagel tyckte om när jag lindade kaninskinnet runt en dummy. Gissa om han blev exalterad! Så jag skyndade mig att ta fram klickern och visa att det skulle vara lite ordning på den här apporteringen. För jag SÅG i hans ögon, som flackade och spanade in hundbädden i ögonvrån, att han gärna ville sticka iväg med dummyn och ligga där och mumsa på den i lugn och ro! Det blev liksom extra tydligt varför man bör ha superlydnad på hunden innan man börjar med riktigt vilt =)
Så jag passade även på att träna honom på att låta bli dummyn. Har jag sagt ”sitt stanna kvar” så är det så, även om kaninen ligger mitt framför tassarna. Det gick bra. Hagel är duktig och lydig. Än så länge. Men det ska bli intressant att se hur det blir när han kommer in i ”tonåren” … =) Eller vad har ni upplevt?

”Jag KAN låta bli, jag KAN låta bli …”

Vi tar det från börj… slutet!

Nu fortsätter vi vår klickerträning. Som jag berättade i ett tidigare inlägg så ägnade jag först ett par korta träningspass åt att klicka in Hagel.

Efter det är vi mogna att ge oss på apporteringen, med så kallad baklängeskedjning. Det innebär att du tränar in slutet först – att avlämna apporten till dig. Det gör du genom att, utan något kommando, hålla fram apporten (inget tvång utan håll bara fram den på ett kravlöst sätt – om du förstår vad jag menar) och när hunden typ bara nosar på den så blir det ett klick första gången och sedan korvbit. Efter några sådana gånger, då hunden nosar och du klickar och ger korv – höjer du insatsen. Nu klickar du inte ”bara” för att hunden nosar på apporten utan nu kräver du att han gapar lite över apporten för att det ska bli ett klick och sedan en korvbit.

Klick ska alltid efterföljas av en korv (eller annat som hunden tycker är smaskigt). Klickljudet ersätter inte godis, utan ger en signal till hunden om att just i den sekunden var han jätteduktig, sen får han vänta en liten stund innan du prasslat fram en godis. Notera också att hundar snabbt blir klickertrötta – de orkar inte tänka längre. Lägg då undan alla träningsgrejer ett tag, utan att bli sur. Snart är vovven på hugget igen.

Vissa hundar fattar ju galoppen direkt och hugger apporten på en gång. Vad bra, då sparar du lite arbete. Men låt inte hunden slamsa och tugga på apporten, det ger inget klick. Utan bara när hunden håller den på ett sansat sätt. Till slut sitter det nog. Du håller fram apporten, hunden tar den och håller i den utan att tugga till dess du klickar, ger korv och berömmer med rösten. Nu har du tränat in slutet.

Sedan backar du allt mer, låter hunden ta apporten från din hand en bit bort och sedan skyndar du dig till utgångspunkten där hunden får göra det ni redan övat på – leverera apporten. Klicka och ge korv.

Här kan ni se en filmsnutt från när jag är på detta stadie med Hagel. Notera att han får lämna apporten sittande framför mig. Det är första gången jag tränar in det på det viset, det är så man oftast gör med jakten. Onödigt att krångla med att gå runt föraren och sådant om man har en pippi som inte är helt stendöd i munnen. Men tränar du för lydnadsklass eller bruksprov tränar du in lämnandet av apporten så att hunden sitter på sidan.

Sedan backar du lite till, så det blir ett längre och längre moment innan ni kommer till slutpunkten – leverera apport och få klick och korvbit. Någonstans här börjar du lägga in kommandot, apport, eller vad du nu vill säga.

En dag testar du att hunden får plocka upp apporten från golvet och sedan komma till dig och och göra sin slutövning som vanligt.

Och nästa steg blir att sätta hunden vid sidan, säga stanna kvar, kasta apporten och sedan kommendera iväg honom eller henne för att sedan göra momenten precis som förut och lämna apporten hos dig. Med klick och godis förstås =)

Hoppas ni får en bild av hur jag gör och menar. Det finns ju många bra sajter om detta med klickerträning och baklängeskedjning. En av de jag skarpt rekommenderar är Canis och särskilt denna artikel, även om det är på norska =).

Men fråga och ifrågasätt gärna i kommentarsfältet! Vad har du för erfarenheter av klickerträning? När tycker du att det passar – och inte?